Att cykla i Stockholm
Jag vet att jag tjatar om mitt lokalsinne men det är mitt största hinder för tillfället. Det är jag och kanelbullarna som ligger på samma nivå. Exempelvis så skulle jag cykla från Solna till jobbet, vilket egentligen borde ta 25 minuter men för mig tog det 45! Jag hade fått tydliga riktmärken som jag bockade av allt eftersom på vägen och det gick fantastiskt bra tyckte jag. Fast när jag åkt förbi det givna riktmärket K1 (Där man gör lumpen, eller jobbar som musiksoldat) två gånger från olika håll inser jag att något är galet. Jag förstår inte hur det är möjligt! Tur att jag för en gångs skull gav mig själv marginaler så att jag hann fram i tid i alla fall.
Idag skulle jag cykla till söder. Jag kollade på en cykelkarta på internet och tänkte att det inte alls såg särskilt svårt ut. Jag skulle bara över Västerbron, typ följa Hornsgatan och sen svänga höger någonstans, sen vänster och så borde jag komma fram vid dansskolan...
Över Västerbron gick det så bra som det kan gå. Det är en jäkla lutning på den bron må jag säga. Men jag kom fram till korsningen där jag skulle svänga vänster upp på Hornsgatan, in lite bland bilarna, so far so good. I svängen däremot fick jag problem. Skosnöret trasslade in sig i trampan och blev kortare och kortare....tills att det blev så kort att jag inte kunde trampa runt trampan längre! Där var jag mitt i svängen med alla bilarna och med alldeles för lite rull för att ta mig framåt. Vad skulle jag ta mig till? Det var omöjligt att stanna där jag var och näst intill omöjligt att få fart framåt. Jag tog i och trampade ett sista varv och tog mig upp på trottoaren. Där insåg jag att mitt sista tramp hade medfört att jag satt så ordentligt fast i trampan att jag inte skulle kunna komma loss. Som tur var kom en snäll dam som hade sett vad som hänt och hjälpte mig. Hon lyckade trassla ut ena snöret och knyta upp skon så att jag fick ut min fot. Därefter kunde vi få lös skon från trampan. Kvinnan var snäll men lite bitter.
-Det här måste du väl ha märkt?, sa hon.
-Ja, jo det gjorde jag men jag kunde inte riktigt stanna där mitt i svängen och fixa till det, tänkte jag.
Konstig fråga, men ett tack ska hon ha för att hon tog sig tid att hjälpa mig. Annars hade jag stått där än.
Jag kom tillslut fram till dansskolan, lite försenad men ändå. Avslutningsvis vill jag bara säga att Stockholm är en dålig stad att cykla i. Inte bara för att det är så mycket annat du måste ta hänsyn till, som andra cyklister eller bilar, utan också för staden inte är upplagd för cykling. Cykelbanor finns men helt plötsligt är de borta och man måste cykla jämte bilarna. Eller så skulle man någonstans på vägen förstått att man skulle ha bytt sida på vägen för att det finns en "dubbelfilig" cykelbana där. Ibland blir man jätteglad (när man känner sig osäker på vägen) när det kommer en skylt som pekar ut riktningen till ditt mål. Du svänger glatt åker en bit tills det att vägen delar sig och leder åt tre olika håll. Där har någon missat att sätta upp en skylt om vilken som leder vart! Hur f*n ska jag veta vilken väg som leder till mitt mål om skyltarna som visar vägen helt plötsligt slutar komma!? va!?
Att kalla det jag håller på med för vardagsmotion är en underdrift. Jag är helt slut eftersom jag hela tiden kör fel och därmed cyklar längre än behövligt...
Varning för ovan cyklist!
Mitt SL-kort går ut idag och jag har bestämt mig för att det är mitt sista för sommaren. Nu ska jag cykla! Jag tänker att det är en bra grej på många sätt. Det är billigare och bra för miljön. Jag kommer få vardagsmotion och förhoppningsvis bättre koll på Stockholm. Men jag tänker också att det kommer vara farligt, livsfarligt. Jag gjort vad jag kan för att förbereda mig på bästa sätt. Detta genom att inhandla en cykelhjälm och lysen (som bara ska skruvas fast på cykeln). Det som saknas är ett regnställ, helst i skrikig färg då jag föredrar att synas. Om bilisterna ser mig tidigt är risken mindre att de kör på mig. Min hjälm var på rea och är blå, väldigt blå. Ett skrikigt kap! Perfekt!
Igår smygstartade jag då jag cyklade till träningen. Inte så långt och därmed en bra början. Det gick finfint framåt ända tills jag kom till den cykelbanan som gick på trottoaren. Skittrångt blev det! Man kunde ju knappt mötas två cyklar! Tanken slog mig att det faktiskt kanske inte är meningen att det ska gå att mötas..hm.. Det var bara jag som cyklade åt motsatt håll i jämförelse med de andra cyklisterna...hmm.. Jag slängde en blick över till andra sidan vägen på den andra cykelbanan och där såg jag hur alla cyklade i "min" riktning. Jag stannade och ringde min cykla-i-stockholm-rutinerade kusin och mycket riktigt så är cykelbanorna enkelriktade. Jag bytte sida och tog mig helskinnad fram till träningen. På tillbakavägen hittade jag dessutom en snabbare väg så nog kommer detta bidra till bättre koll på Stockholm alltid. Jag behöver bara samla ny kraft och nytt mod innan jag ger mig iväg till jobbet på cykeln. Därför tar jag tunnelbanan idag. Dessutom regnar det och kortet går ju faktiskt inte ut förrän imorgon..
Frysa tuggummi?
Hörrni, det där med att slänga kläder som tuggummit har fastnat på i frysen och att det skulle vara en bra lösning är bara en myt. Tuggummit sitter där det sitter på koftärmen...
Världens största huvud
Jag har ett stort huvud. Gigantiskt. Jag hade tillexempel störst storlek i klassen på studentmössan. Det ligger i släkten på både mammas och pappas sida det där med stort huvud. Skulle jag snagga av mig mitt hästtagel till hår hade jag kunnat vara en fjärde vän i serien "Tre vännerna och Jerry". Mössor och hattar pryder mitt huvud likt en judisk kippa så ni förstår att jag är väl medveten om mitt stora huvud.
Sen ibland händer saker. Oväntade saker som gör att huvudet blir ännu större. (Det är möjligt) Igår fick jag nämligen beröm. Så mycket beröm att mitt huvud blev stort som en luftballong! Jag svävade runt med mitt gigantiska huvud resten av dagen och bara njöt.
Men...i morse när jag vaknade gick luften ur ballongen och jag damp ner på jorden igen. Förväntningarna som följde berömmet tog med sig pressen. Så mitt vanliga stora huvud glömde helt plötsligt bort att jag igår var skitbra! Så himla typiskt va? Är det svensken i mig som inte kan ta beröm utan att omvandla det till någon slags prestationsångest? Jag har tydligen inte tillräckligt stort huvud...
Tänk vad folk vet mycket
Det kommer in en man på jobbet. En glad man. Han säger att han är så glad för att personalen på den här affären är så trevlig...
"Nej men tack ska du ha, det var roligt att höra", svarar jag (Ser du mamma, det har satt sig!).
Tydligen så var all annan personal i de övriga stockholmsbutikerna snäsiga och otrevliga. Där ser man, tänkte jag. Sen gick han över till att kommentera kunderna. Han misstänkte att vi hade många dryga kunder med näsan i vädret eftersom vi ligger så nära Östermalm och Lidingö. Där någonstans försökte jag bryta in och förklara att jag faktiskt tycker att vi har trevliga kunder. Glada och pratsamma och att jag gillar det, men det gick inte. Han hade nämligen redan gått vidare att prata om folk som hade näsan i vädret.
"Passa dig för sådana, sade han, grabbar med stålar, för de är belånade högt över öronen".
Han drog sig till minnes till när han var ung och bodde på Östermalm och var rik(han kände att han var tvungen att klämma in det tydligen) då han fick lära sig att pengar minsann inte är att ta för givet.
"Förresten så är de där uppnosiga människorna på Östermalm inte ens från Stockholm, fortsatte han, de är inflyttade från Norrland". "Det tror jag säkert, svarade jag, ha en trevlig kväll".
Var hittar man sin motivation?
Jag skriver som sagt b-uppsats just nu och jag tycker egentligen att det är intressant men... Har du aldrig upplevt så kallat "firr på frambenen" så är tipset att du ger dig på att skriva en uppsats. Jag kryper snart ur byxorna och motivationen följde med det lite kyligare vädret som försvann i förra veckan. Jag ställde frågan till mina klasskamrater (om var jag kunde hitta motivationen igen) och svaret blev:
"I botten på en whiskeyflaska"
Jag är inte ensam om firr på frambenen med andra ord.
Skaffa twitter eller börja blogga istället! Gah!!!
Detta kommer att bli ett bittert inlägg tillägnat er som enligt min mening missuppfattat det där med statusuppdateringar på Facebook och som till synes inte insett att det finns ett annat "häng" för er, nämligen Twitter.
Allt för många av mina vänner på Facebook uppdaterar sin status som om de inte hade annat göra. Som om det som de precis gjort eller ska göra inte gills om det inte står i deras statusrad. Sen "gillas" den av alla andra. "Milen avklarad" och 45 personer gillar detta. Fantastiskt men om jag skulle vilja briljera med att jag nuförtiden springer milen skulle jag ringa min gamla fotbollstränare och tala om att nu händer det grejer (han får vänta ett tag på det samtalet kan jag säga). "En dusch sen iväg till jobbet". Spektakulärt!...Eller? Hur många duschar inte innan de går till jobbet!? (Inte jag då eftersom jag i slutändan ändå kommer att lukta fisk, ja det är sant, och ha aningens fett hår tack vare mitt huckle på huvudet). "snö!? vart är värden på väg?" Visst jag ställde också om till sommar men alla som tittar ut på morgonen eller oförberett bara kliver utanför dörren kommer att märka att det snöar. Sen har vi dem som ska svara på alla onödiga snö-uppdateringar med ännu värre statusrader. "orka skriva om snön hela tiden". Ja precis orka... Nog känns det onödigt med uppdateringar som inte ger en någonting. "Dricker kaffe", Va!? är det sant! Och så "gillar" vi lite mer. Skaffa twitter eller börja blogga istället! Då kan jag få valmöjligheten att avgöra om jag vill följa era liv till punkt och pricka eller inte. Då folk inte insett att sin verkliga plats är på twitter har jag ägnat tid åt Facebooks fantastiska funktion "dölj". Bye bye "ogivande" statusuppdateringar. Kan tyckas att jag offrar onödig tid men det är helt klart värt det.
Jag ger dock några dispens. De som lägger upp sin dagsplanering. Inte för att jag tycker att det är intressant utan för att jag hoppas att de gör det för att de måste. Måste för att viktiga personer ska kunna veta när de kan få tag på dem osv.
Så jag uppmanar er alla att skriva när det har hänt något kul, något som på riktigt är spektakulärt eller något som alla måste komma ihåg (exempelvis påminnelser om sista ansökningsdagen till högskolan eller att deklarera det var dåligt med sådana i år, på fisens att jag glömde bort).
B som i...
B-uppsats. Hörs aldrig!
