Mobilen sjunger på sista versen
Jag och mobiler är som ketchup på pannkaka. Spännande att prova men det passar sig inte! Jag gör mitt bästa och lägger ner min själ för att vi ska hålla ihop men det blir ett abrupt slut på varje mobilrelation jag har haft. Mn senaste har dock hållit ut länge. En natt i snödrivan, en dusch av vin (tack den skyldige för att du inte sa något så att jag kunde rädda den tidigare) och igår fick den vara med och diska. Den vill helt enkelt inte vara med längre. Den gör några tappra försök att hålla sig vaken lagom för några sekunders samtal innan den slumrar igen.
Jag är ju student och inte riktigt så tät att jag kan punga ut för en ny och jag är inte så förtjust i avbetalning heller så jag funderade på att leta på en gammal hemma hos mamma och pappa. Jag tänkte att någon av alla tusen mobiler jag haft måste ju ligga där hemma. Men så funderade jag igen. Jag har ju inte skaffat nya bara för att. Jag har ju faktiskt blivit av med dem eller så har de gått sönder. Men jag tänkta att pappa borde ha en. Men så tänkte jag ännu en gång och nej, såklart att han inte har. Han skulle ju inte skaffa en ny mobil om så hans gamla höll på att falla i bitar. Lite tejp och tålamod skulle vara lösningen eller någon annan förnurlig idé. Vi är rätt olika jag och min pappa.
Hål...
Jag har hittat ett hål i fodret på min väska! Allt jag inte hittar kanske finns där inne någonstans...
Varning för en o-storstad
Jag åkte taxi och taxichauffören sa: "Det är sånna här tider man märker att Stockholm bara är en stor stad och inte en storstad. Det saknas riktig puls".
Även om jag kommer från ett ställe med betydligt mindre puls så förstår jag vad han menar. Om jag jämför Stockholm med exempelvis Paris eller London så blir Stockholm helt plötsligt lika fartfyllt som "körsvägen" hemma i Kolsva en tisdagkväll. Inte särskilt med andra ord. Och egentligen, så är det inte hela världen om det är så. Snarare skönt med lite "opuls".
Något enkelt men ack så fint.
I och med att jag betalar kåravgiften på universitetet får jag DN i brevlådan. En fantastisk förmån som varje natt får mig att vakna med ett ryck, helt övertygad om att jag har inbrott innan jag inser att det var brevinkastet som small. Jag läser tidningen så ofta jag hinner och blir allt som oftast bedrövad över alla hemskheter runt om i världen. Jag brukar ringa till min pappa när det blir för bedrövligt och prata en stund så att han får förklara, pratar lite om det och lyssna på mig när jag beklagar mig. Det brukar kännas lite bättre efteråt för pappa är ju en fin människa.
Idag såg jag något som också gav mig lite hopp om mänskligheten. Något enkelt men ack så fint. Detta är inget försök att vara ironisk utan helt ärligt blev jag lite gladare inombords av det jag såg. I parken där jag bor var det någon som satt upp som en tvättlina mellan två träd. På linan hänger omaka vantar i väntan på att sina ägare ska hitta på dem igen. Så fint! Tänk att någon har lagt ner tid på att sätta upp linorna och på att skaffa klädnypor för just detta ändamål. Tänk så glada ägarna ska bli
På skylten är det broderat(! Bara det liksom): "En mötesplats för borttappade vantar"
Hej.
Det här är egentligen en serie om mig och min pappa...
"Får jag ta av platsen på din mobiltelefon?!"
"Nix"
(DN, 2011-03-15)
Varför naket?
Jag läste i DN om en föreställning, 'Still Difficult Duet':
Performance artisterna Pieter Ampe och Guilherme Garrido hälsar publiken på Moderna dansteatern välkommen, klär av sig plagg efter plagg som noggrant viks ihop, ställer sig nakna i scenfonden med rumporna mot publiken. Så börjar de hoppa jämfota. Spänstigt, envetet, monotont. Temperaturen höjs när de vänder sig mot publiken
(DN, 2011-03-10).
Några av er kanske blir chockade av tanken på nakna dansare och några kanske tänker som jag: 'Inte nu igen'. Jag har varit på många dansföreställningar under min skoltid i vilka dansarna nio gånger av tio klädde av sig nakna. Vissa bara dansade nakna, andra rullade in sig i gladpack och någon låg naken i en boll och krälade likt ett foster. Nog har koreografen en tanke med nakenheten, kanske ska det symbolisera något djupare eller kanske är det bara för att väcka uppmärksamhet, jag vet inte. Men vad jag vet är att jag har väldigt svårt att tänka längre än till den nakna kroppen. Kanske är det bara det att jag har svårt att ta till mig det abstrakta och "svåra". Men tänk er att ni sitter där i publiken och ser på när dansarna står nakna med rumpan emot er. De börjar hoppa spänstigt och långsamt vänder de sig om... Hur kan någon tänka annat än 'hej hoppande snoppar!'? Jag tror att recensenter som inte erkänner sig besegrad av nyfikenheten/chocken/skräcken, över att se könsorganen hoppa ljuger. Han som recenserar i DN erkänner i alla fall att blicken gärna hamnar på ett visst ställe.
Som sagt så förstår jag ju att det finns en tanke, en mening på ett djupare plan. Jag undrar bara, varför naket? Modern dans är ju så ofta abstrakt i sig. Om ni frågar mig så gör ju faktiskt nakenheten det hela blir alldeles för... konkret. Fast kanske skulle även jag bli avtrubbad under en föreställning i vilket det bjuds på naket i 40minuter. Så kul kan det inte vara att stirra snopp.
Studenttänk
Som student är det inget ovanligt att man får tänka till vad som är värt att lägga pengar på. Ska man unna sig en kaffe och en semla i skolan eller ta med en frukt hemifrån? (Jag unnade mig en halv idag, dagen till ära) Ska man luncha ute eller ta med matlåda? Det finns alltid pengar att spara in. Jag själv anser att jag är väldigt bra på att spara in pengar på det sättet. Jag har så gott som alltid matlåda med mig till skolan. Så ofta att "så gott som" egentligen skulle kunna tas bort. Men även jag ger mig ibland för spontana luncher tillsammans med kompisar.
Ett sådant tillfälle var igår när jag och min kompis tog en promenad runt Kungsholmen. Vi gick, pratade och det tog sin lilla tid och när vi så gott som hade kommit runt holmen började vi bli hungriga. Vi stannade utanför en restaurang, diskuterade och försökte se över om vi tyckte det var värt att gå in. Jag tänkte på maten jag hade hemma i kylskåpet som skulle vara betydligt mycket billigare att laga till än att äta ute. Men vi hade det så mysigt och vi var ju så jättesugna på sushi. Vi resonerade som så att som student måste man ibland få unna sig lite vardagslyx, så vi gick in. Vad som hände där inne var att vi kom precis när själva lunchrushen tog vid. Min kompis beställde snabbt och betalade medan jag som vanligt fick svårt att bestämma mig. Skulle jag ta sushi? Eller wok? Den såg ju så god ut den rätten killen bredvid mig åt. Men det var inte bara jag som blev stressad av att jag inte kunde välja utan hon i kassan började irritera sig då kön blev allt längre bakom mig. Ok, det fick bli sushi, 11 bitars och ett glas vatten, 85:-. Jag satte i kortet förberedde mig på att slå koden men så helt plötsligt hade jag kvittot i min hand och hon i kassan tog hand om kunden efter mig i kön. Jag förstod ingenting.
Vad som måste ha hänt var att hon i all hets glömde ta betalt (Jag har kollat på reserverat belopp på mitt kontoutdrag och 85:- står inte med, så jag är säker). Fantastiskt! Helt plötsligt blev mitt unnande billigare än att slösa min egna mat i kylskåpet! Det kallar jag att luncha i äkta studentanda. Gratis Sushi! Nu undrar säkert ni som har ett samvete varför jag inte sa till? Men jag förstod ju inte att det hände. Jag fick ju kvittot och hon i kassan var redan för trött på mig för att jag skulle våga uppehålla hennes ännu mer (Lunchrush, remember?). Sen hoppades jag nog lite hemligt att det faktiskt var så att pengarna aldrig skulle dras vilket inte har hänt än så länge.
Så vad har vi lärt oss? Att beslutsångest eller i alla fall "beslutsfel" inte alltid är dåligt utan kan bringa fördelar med sig. Jag tror dessutom att min gnälliga dialekt fick det hela att upplevas ännu långsammare av kassörskan. Fasen, jag älskar mig själv! Så himla ekonomisk...
Detta är en bild från när jag och samma kompis gjorde egen sushi. Tänk, vi kan det med!
Hur gjorde man förr?
Frågan känns löjlig men jag har verkligen undrat. Hela förra veckan var jag nämligen utan mobil för att den var...hm...på vift. Någon hade hittat den ute på marken och lämnat den till vaktmästaren på området som i sin tur ringde det senast uppringda numret, helt omedveten om att det var till Jonas som bor på just det området. Jag må vara klumpig men ska man tappa en mobil är det ju bäst att göra det som jag på sin killes parkering så att den lätt kan ges tillbaka. Men eftersom Jonas inte bor i Stockholm så var problemet inte löst bara för att telefonen blev på "ovift",snarare tvärtom...
Exempelvis så hade jag bestämt en tid med min kompis då vi skulle ta en promenad tillsammans. Jag insåg dock under dagen att jag inte skulle hinna med detta men min telefonbrist gjorde ju att jag inte kunde ringa och säga det. Istället blev jag tvungen att ta mig till min kompis som väntade på mig bara för att säga att jag inte hade tid och måste gå igen!
Det är nu jag tänker på hur man gjorde förr? Jag minns att mina föräldrar satte tider för då vi skulle mötas eller de skulle hämta mig. Detta fungerade inte hundraprocentigt i vår familj för flertalet gånger slutade det med att pappa körde ifrån mig för att jag var sen och han inte orkade vänta. Men det fanns inget annat sätt än att bestämma en tid och plats för det gick ju inte att kontakta varandra under tiden. Sen tanken på hur man bar sig åt på festivaler, konserter eller andra folktäta tillställningar ifall man tappade bort varandra!? Obehaglig tanke... Jag irrade runt och letade efter mina föräldrar på den s.k. "Grisfesten" i Köping och då var jag liten..och rädd! En man jag pratade med i helgen berättade att han hade problem med sina barn då han hade telefon men inte barnen. Så när han var på Skara Sommarland skrev han sitt mobilnummer med spritpenna på barnens arm.
Internet var min enda räddning under förra veckan men att släpa runt på datorn bara för att folk ska nå en eller i hopp om att få kontakt med någon kändes lite bökigt. Tanken slog mig att jag behövde en Iphone. Lätt att ta med och internet med mig hela dagarna men sen tänkte jag igen... En Iphone är ju faktiskt också en telefon. En telefon som dessutom är mycket dyrare och därmed värre att "ha på vift" och säkerligen skulle den inte palla med en natt i snön på en parkering... Jag har telefonen igen nu, ifall ni undrade.
Varning för nunnor!
Jag insåg precis att jag inte har en enda bild tagen på nunnorna, klostret och den gigantiska Jungfru Maria som täckte väggen. Jag har inte heller något på alla kors som var uppsatta och instuckna lite varstans så som i trappuppgångarna eller bakom rör. Jag tror orsaken till att jag inte fotade alla skyltar som nunnorna satt upp för att klargöra vad som gällde var chock. Skyltar med regler som att garderoben på rummet inte fick lämnas öppen, att hissen absolut inte fick användas eller att pojkar inte fick vistas någon annanstans än i sällskapsrummet, om ens det. Sällskapsrummet som för övrigt var fantastiskt trivsamt med uppradade stolar längs hela väggarna, var och en prydda med en broderad duk. Jag satt där 0 gånger.
Jag ångrar mig djup att jag inte bad om ett kort på ärkenunnan Sister Patricia, eller som jag kallade henne Twisted Patricia. (Jag vet inte om någon annan än jag har hört låten Twisting Patricia och därmed kan förstå min kanske lite långsökta koppling). Patricia, en till synes ganska vanlig nunna, gammal, kort, klädd i gråa mörka kläder och med ett kors hängande runt halsen var inte så nunnig som man kunde hoppas. Hon var girig och förbjöd mig från att bo med min kompis i hennes rum och lät mig istället hyra ett eget för dyra pengar. Hon skällde på mig när jag kom för att betala hyran och inte hade kontanter. Varje gång vi skulle går ut och hon hann på oss frågade hon ut oss om vad vi kulle göra och vem vi skulle träffa. Middag med kompisar blev standardsvaret. Hon skällde på mig och min kompis för att vi tydligen hade talat för högt när vi var i samma rum. Jag skulle där och då velat tala om för henne att jag varje morgon vaknade av hennes gormande i korridorerna om vad alla hade gjort eller inte, att någon inte städat duschen efter sig eller liknande. Hon smög runt på klostret för att helt plötsligt komma in på någons rum för att se om denne hade stökigt, garderoben öppen eller för att klaga på något annat. Hon kallade folk till kontoret när det hade gjort något "against the rules". Det fanns även övervakningskameror på klostret som hon tittade på för att ha koll på vad som hände när hon inte var där eller sov.
Jag och min kompis bröt mot reglerna varje gång vi kom hem sent på nätterna, för trötta för att ta trappan och tog istället den förbjudna hissen. Det gick bra tills en natt då hon kom på oss. Sister Patricia skällde ut oss efter noter och sa att min kompis skulle infinna sig på hennes kontor dagen därpå. Hon hotade med att berätta för våra föräldrar att vi hade brutit mot reglerna! Ånej! Jag kunde inte sluta tänka på vad ska mamma säga när hon får veta att jag hade tagit hissen!...Eller?
Jag kom lindrit undan eftersom jag åkte hem dagen därpå och jag kunde dessutom lämna min nyckel till den "snälla nunnan". En nunna som var ännu äldre, ännu kortare och med ett ännu större kors hängande runt halsen. Hon stämde mer in på nunne-profilen då hon hela tiden kallade oss "Dear", alltid önskade oss en trevlig dag och "God bless you".
Fan heller att han gjorde. Som sagt kom jag lindrit undan men min kompis däremot har fått samtalat med Patricia på hennes kontor och...hennes tandborste har försvunnit och helt plötsligt blivit ersatt med en annan. Vi misstänker skarp att det blev hennes straff "for being a naughty girl".
Kan man äta sig lycklig?
Som jag har berättat förut följer jag "Jakten på Lyckan", eller följer och följer. Får jag kalla det att följa en serie när jag alltid missar när den går på TV? Jag tittar i alla fall i efterhand när det slår mig att jag har glömt bort den, igen. I ett program provar Hanna om det går att äta sig lycklig och tydligen så går det. Det finns ämnen som sätter fart på hjärnan och därmed påverkar humöret. Sådana ämnen är zink, tryptofan, serotonin, omega 3, magnesium, selen, krom och D-vitamin.
Jag är inte säker på om man kan äta sig lycklig. Matlådan är ju i och för sig höjdpunkten på dagen, speciellt om det är korv. Så tror ni det finns en släng tryptofan eller en skvätt selen i korv och att det gör att jag blir glad när jag har korv i matlåda? Jag är lite tveksam, för jag kan inte påstå att jag är särskilt glad när jag väl har ätit upp. Då är det liksom slut på det roliga. Men då kan man konstatera att det alltså skulle kunna gå att äta sig lycklig men då får maten bannemig aldrig ta slut...
