SJ får poäng
Jag pratade med mamma i telefon när jag satt på tåget idag. Hon hade inte riktigt tid och prata med mig för att hon ville titta på tv:n och delta i den tysta minuten för de drabbade i Norge klockan tolv. Vi bytte några snabba ord och sen lade vi på så att hon skulle hinna. Jag satt tyst på tåget så för mig skulle det inte bli svårt att delta och skänka en tanke till de drabbade. Men så började jag fundera över hur många andra på tåget som visste att en tyst minut skulle hållas om en liten stund. Då plongade det till i tågets högtalarsystem och tågföraren berättade att tåget skulle stanna till för en tyst minut för de drabbade i Norge. Jag blev en aningens förvånad men mest nära på rörd. Vad fint att tåget trots all hets om att vara i tid stannar till bara för att på något sätt delta och visa sitt medlidande.
Jag har råkat ut för förseningar p.g.a frysta växlar, lövhalka eller för varma spår. Jag har till och med suttit på ett tåg som inte kunde åka för att det saknades en lokförare. Men den här får vi ge SJ. Så himla fint gjort...
Jovars...
Detta har hänt:
- Jag fick min första fästing och blev lätt hysterisk
- Jag orsakade en miniöversvämning i lägenheten genom att välta ut skurhinken med dammsugare (som därefter, i samband med min panik sög upp en hel del av vattnet utan att jag hann förhindra det)
- Min semester tog slut
- Det ekar i plånboken...
Ibland känner man sig lite coolare än vanligt...
Inte för att jag på något vis förespråkar vapen men nog var det en spännande känsla att hålla en riktig pistol i handen. Ladda genom att dra bak övre delen på vapnet snabbt och bestämt så att det låter che che, precis som de gör på film! Dessutom hade mitt skjutande en tydligt uppåtgående utvecklingskurva vilket gjorde att det var roligt också. Från att blunda av rädsla för smällen och hoppa högt av rekylen avslutade jag med att "krama fram" (det är så man ska tänka) fem skott och som alla hamnade samlade på tavlan. Provskjutningen pågick fint under ordnade former och med säkerhet på hög nivå så ingen behöver bli orolig att jag gått och blivit en galen brottsling.
Jag vill påpeka att det inte är så enkelt som det ser ut på film. Precis som den äldre mannen som också var på skjutbanan sa till oss: "Folk förstår ju inte vad som krävs. Det är inte bara att slänga sig och skjuta som han gör, den där Brus Vilis".
Jag förstod att han menade Bruce Willis. Jag förstod också att det låg något i det han sa. Man har fullt skubb med att hålla koll på siktet ståendes helt upprätt... Jag är i alla fall en erfarenhet rikare, en aningens kunnigare kring olika ammunitionssorter och väldans sugen på att skjuta minst en gång till!
Åska
Jag tänkte ta mig tid att lägga upp lite semesterbilder från de senaste veckorna...men det blir inte idag. Istället ska jag återberätta vad som hände i söndags som fick mig och min kusin Linn att skratta så att vi grät.
Det åskade i söndags så i Svansbo höll vi oss inomhus. Vi åt och grisade som så ofta hemma hos mamma och pappa. Eller egentligen var det ju jag och Linn som grisade medan mamma bakade focaccia och talade om för oss att hon minsann inte var rädd när det åskar.
Då det var första gången som mamma provade det här receptet var vi nyfikna på hur det gick. Så vi tittade på när mamma bakade och jag tänkte att jag minsann skulle ta ett kort...
Detta blev resultatet men det var vad som följde som var det roliga. När kamerablixten gick av satte mamma händerna för öronen och hukade sig ner i väntan på efterföljande åskmuller varpå hon skriker: "nej nu är den jävligt nära". Vi skratta så vi tjöt, det var ju kameran. Vi skrattade länge och flera gånger av bara tanken. Jag skrattar nu också.. Lilla mamma, det är klart det kändes nära med en blixt 20cm från örat. Om åskan är så nära blir även den orädda åskrädd.
Män som vet och kan allt
Jag läste vad Hanna Hellquist skrev i DN igår om män som vet och kan allt. Hon berättade hur hennes mammas kille Göran är en sådan och hur han alltid kan alla svar när de spelar TP tillsammans. Även när någon annan får en fråga sitter han och nickar för att visa att han minsann kan svaret. Men han är noga med att inte ge svaret även då den tillfrågade inte kan svaret. Det är ju inte hans fråga, menar han. Men han måste ändå nicka för att bevisa att om det hade varit hans fråga så hade han kunnat svaret. Hanna skriver hur hon en gång läste frågan till Göran: Vem har skrivit boken "I huvudet på Zlatan Ibrahimovic"? Och visst kunde han svaret egentligen. Han hade det på tungan men fick bara inte fram det. Han ger upp, svaret kommer inte ut. Hanna och hennes kompis vill jävlas och säger att det är Claes Barkman som har skrivit boken. Göran säger att han visste det, egentligen. Sedan avslöjar Hanna att det inte alls var Claes Barkman utan Simon Bank som skrivit boken. Göran instämmer. Han visste ju det, egentligen.
Tänk att inte kunna erkänna att man faktiskt inte kunde ett svar på TP-frågan. Tufft att hela tiden verka vara så bra. Då föredrar jag att vara jag som inte alls är särskilt allmänbildad och inte kan så många svar. Jag vågar ju i alla fall erkänna att jag ibland har fel.
Men ibland har jag superrätt, till min pappas förtret. Pappa kan massor men tydligen så visste han inte att Essingeleden går över både Lilla och stora Essingen. Han pekade på Stora Essingen bredvid vägen och sa: "Här Ida har du Lilla Essingen".
Jag försökte tala om för honom att så var inte fallet. Jag pekade snett bakåt på lilla Essingen för att visa pappa. Men inte ens när jag förklarade att jag har promenerat runt Lilla Essingen och att jag vet att den inte sträcker sig så långt som han menade, så trodde han inte på mig. Inte förrän vi googlade fram en kartbild och visade honom så var han överbevisad. Då säger han: "då måste de ha flyttat vägen".
Min pappa kan och vet allt...nästan.
