Varning för storstan!

Jag, min mamma och hennes kompis åt frukost härom morgonen. Som så ofta kommer vi in på att prata om livet, människan och dylikt. Stora frågor med oändliga diskussioner som följd. Jag gillar det. Dessutom gillar jag min mamma och hennes kompis så det var en fin morgon.

Vi kom in på att prata om vad vi i vårt samhälle förväntar oss av varandra och oss själva. Förväntningar som vi själva sätter ramen för. Jag tänker förstås på att vi ska utbilda oss, bli smarta, vara sociala, snygga, bli framgångsrika och jobba för att bli vältränade och smala. Däremellan ska vi resa, umgås med familjen, gå på teater och tjäna massa pengar. Vi funderade över om idealet med att vara en stark individ bidrar till att man stänger ute andra från att komma nära inpå. Vi tänkte på hur svårt det ska vara att be om hjälp, en tjänst eller att låna pengar. Vi i vårt samhälle vill inte stå i skuld till någon, vi vill inte vara beroende utan vi, vi kan minsann själva! Jag är en typisk sån som vuxit upp och inpräntats detta. Jag ska minsann göra det jag vill, det som faller mig in och aldrig bli beroende av någon annan människa. Varken ekonomiskt eller på något annat sätt.

Men när vi satt där och pratade, kändes det fjuttigt på något sätt. Varför distansera sig från andra människor? Människan är ju ett flockdjur så vi behöver bevisligen varandra. Närhet. Även jag som tror mig vara så himlans självständig. Vem försöker jag lura egentligen? Jag har ju släppt en människan jäkligt nära inpå. Jag är ju beroende...och när jag tänker på det blir jag rätt stolt! Jag vill släppa folk nära inpå. Faktum är att jag hemskt gärna skulle vilja att vi var mer öppna i Sverige. Att vi kunde riva individens avskärmning och låta andra komma in, att vi inte skulle skämmas när vi tar hjälp av varandra.

Min bror har kompisar som bor i hus. När de behövde måla om huset samlades kompisgänget för att hjälpa till. Låter inte det som en fantastisk grej. Att göra det till en anledning att ses och umgås, husmålning. Likadant var det när mammas och pappas kompisar hjälpte till att köra in höet på somrarna. Varje år. I gengäld fick det mat och fika. Känns genuint och vackert på ett sätt. Idag lämnas inte utrymme för detta då man ska klara sig själv.

Mammas kompis är från Finland. Hon berättade att finländarna har ett ord för detta med att alla hjälps åt, "Talkoo"(uttalas dalkå). Om det finns ett ord för det är det klart att det blir mer av en självklarhet. Jag behöver måla om i min lägenhet, dags för talkoo! Jag vill införa det i Sverige också. Vi behöver det. Vi kan inte göra allt på egen hand.