Varning för storstan!

Det var en gång en flicka som hade mest tur i hela världen. Hon hade tur med faktorer i livet som inte gick att påverka. Flickan hade tillexempel alltid de mest ambitiösa lärarna och de roligaste klasskamrater. Hon kom in på danslinje trots tveksamma förkunskaper. Hon kom in på sin utbildning i medie och kommunikaionsvetenskap trots sen anmälan och placering i en urvalsgrupp med låg prio. Hon hade sådan tur flickan att hon nästan blev rädd för sig själv. "Snart måste smällen av motgångar komma", tänkte flickan. Men inga motgångar syntes till. Inte heller syns de till. Idag kom hon tillexmepel in på sin drömutbildning genom att knipa sista platsen i klassen. Flickan heter Ida Svansbo och har mest tur i hela världen. Kanske inte när de gäller spel dock...

Jag, min mamma och hennes kompis åt frukost härom morgonen. Som så ofta kommer vi in på att prata om livet, människan och dylikt. Stora frågor med oändliga diskussioner som följd. Jag gillar det. Dessutom gillar jag min mamma och hennes kompis så det var en fin morgon.

Vi kom in på att prata om vad vi i vårt samhälle förväntar oss av varandra och oss själva. Förväntningar som vi själva sätter ramen för. Jag tänker förstås på att vi ska utbilda oss, bli smarta, vara sociala, snygga, bli framgångsrika och jobba för att bli vältränade och smala. Däremellan ska vi resa, umgås med familjen, gå på teater och tjäna massa pengar. Vi funderade över om idealet med att vara en stark individ bidrar till att man stänger ute andra från att komma nära inpå. Vi tänkte på hur svårt det ska vara att be om hjälp, en tjänst eller att låna pengar. Vi i vårt samhälle vill inte stå i skuld till någon, vi vill inte vara beroende utan vi, vi kan minsann själva! Jag är en typisk sån som vuxit upp och inpräntats detta. Jag ska minsann göra det jag vill, det som faller mig in och aldrig bli beroende av någon annan människa. Varken ekonomiskt eller på något annat sätt.

Men när vi satt där och pratade, kändes det fjuttigt på något sätt. Varför distansera sig från andra människor? Människan är ju ett flockdjur så vi behöver bevisligen varandra. Närhet. Även jag som tror mig vara så himlans självständig. Vem försöker jag lura egentligen? Jag har ju släppt en människan jäkligt nära inpå. Jag är ju beroende...och när jag tänker på det blir jag rätt stolt! Jag vill släppa folk nära inpå. Faktum är att jag hemskt gärna skulle vilja att vi var mer öppna i Sverige. Att vi kunde riva individens avskärmning och låta andra komma in, att vi inte skulle skämmas när vi tar hjälp av varandra.

Min bror har kompisar som bor i hus. När de behövde måla om huset samlades kompisgänget för att hjälpa till. Låter inte det som en fantastisk grej. Att göra det till en anledning att ses och umgås, husmålning. Likadant var det när mammas och pappas kompisar hjälpte till att köra in höet på somrarna. Varje år. I gengäld fick det mat och fika. Känns genuint och vackert på ett sätt. Idag lämnas inte utrymme för detta då man ska klara sig själv.

Mammas kompis är från Finland. Hon berättade att finländarna har ett ord för detta med att alla hjälps åt, "Talkoo"(uttalas dalkå). Om det finns ett ord för det är det klart att det blir mer av en självklarhet. Jag behöver måla om i min lägenhet, dags för talkoo! Jag vill införa det i Sverige också. Vi behöver det. Vi kan inte göra allt på egen hand.

Jag har funderat många gånger på hur det är möjligt att blogga varje dag. Jag vet också att jag tagit upp det på bloggen tidigare hur det kan finnas något som anses värt att skriva, varje dag. Mitt liv är inte så väldans intressant och spännande dagarna igenom och när det väl händer något så är jag så uppe i vad som händer att jag inte kommer mig för attt tänka på att jag borde blogga om det. Det är nog min största miss som innehavare av en blogg... Men förändring är på gång förstår ni. Jag har nämligen skaffat twitter. Jag ska alltså komma mig för att när vad som helst händer som går att berättas på max 140 tecken, skriva ner det så att min omvärld kan läsa't. Det blir en utmaning. Inte att få fram något på 140 tecken, utan att ta steget att när något roligt, tokigt, konstigt, läskigt ja vad som helst händer, ta upp telefonen och skriva om det.