jag kom av mig...
Efter min flytt till Stockholm har jag blivit en otålig person. Helt plötsligt så hatar jag att vänta på tunnelbanan om det är 6 minuters väntetid eller mer och jag vill helst knuffa till folk som inte håller tempot i rulltrappor eller på gatan. Jag har fått svårt att slappna av ordentligt. Speciellt när jag åker hem till mamma och pappa för en helg på landet. Jag har oftast myror i brallan och kommer på mig själv med att ha en känsla av olust över att det inte händer tillräckligt mycket. Men så kom påsken med långledigt och för första gången på länge slappnade jag av på riktigt.
Njöt till tusen och återgick till att vara det lugnare jaget som fanns innan jag flyttade till storstan och tempot. Jag gick ner i varv och njöt av att gå i trädgården och pyssla med mamma och pappa och vila. Resultatet av min lyckade avkoppling blev att jag inte var på min vakt när jag väl kom tillbaka till Stockholm...
Det var folk överallt på Centralstationen och jag fick halvt panik då jag försökte ta mig ner till tunnelbanan. Jag hade inte bara kopplat av under helgen utan också lyckats stänga av min känsla för överlevnad i Stockholmsträngseln. Min redan opeppande inställning till dagen blev än mindre peppad. Jag lyckades tillslut ta mig till rulltrappan, lugnade mig för ett ögonblick, närmade mig slutet på trappan och var på väg gå ur men jag satt fast! Min långa kjol hade glidit med trappstegen in under golvet så jag kom ingenstans. Jag slet och drog och tillslut så följde kjolen med upp, i trasor nertill. Vilken fantastisk start efter påsken... passa er för fan för att koppla av, det funkar tydligen inte i storstan.
Majblommor
Det säljs majblommor för fullt och stockholmsbarnen springer runt med sina lådor lite här och var. Jag kom att tänka på min tid som majblomsförsäljare. Det var en utmaning det där. Föreställ er att ni bor på ett ställe där det finns fyra hus, varav ett är där du bor och ett är där din jämnåriga kusin (med lika många majblommor att sälja) bor. Det återstår alltså två hus för två barn att tävlas om. Först till kvarn var det som gällde eller att vi gick tillsammans och hoppades på att man kunde sälja varsin i alla fall. Men resten då? Alla stora att sätta på bilen eller kransarna vad skulle man göra med dem? Jo det var bara att hoppa på cykel och trampa runt i Svansbos omnejd och knacka dörr. Vi pratar kilometrar till närmaste hus. Förstår ni då hur lyxigt stockholmsbarnen har det? Det är ju för fasen människor överallt. De kan gå på tunnelbanan och le lite sött så är lådan tom.
Men dagens barn står inför ett nytt problem som inte var lika aktuellt på vår tid. De är allt färre som har kontanter på sig så även om människorna är fler så är det inte säkert att försäljningen rullar på problemfritt. Men stockholmsbarnen har ändå ett bättre utgångsläge. För föreställ dig att duu har satt dig på cykeln och cyklat dig svettig för att flera kilometer senare knacka dörr och när någon öppnar...
-Hej! Vill du köpa en majblomma?
-Tar du kort?
Fy fan...
Nytvättat?
Det är inne att lukta nytvättat. Min kusin kom förbi för en prommis och brunch i veckan och hennes jacka luktade fantastiskt gott. Nytvättad! Men hemligheten var inte att jackan var nytvättad utan hon hade använt en parfym som luktar nytvättade kläder, Fresh Laundry. Vilken fantastisk uppfinning, tänkte jag. Varför lukta en stark blommig parfym när man kan lukta nytvättade kläder? Jag föredrar att mina tankar drar iväg hem till vita lakan på tvättlinan hemma än att jag inte kan avgöra om folk luktar hårspray eller bär stark parfym.
Men efter min fantastiska upptäckt har jag märkt att folk i massor gjort desamma. Alla springer runt och luktar nytvättade kläder och oavsett om det är på riktigt eller på grund av parfym så känns det helt plötsligt så "opåhittigt". Tjusningen är borta och jag fortsätter hellre mitt vanliga garderobsluktande. För lukten av nytvättat gäller samma som för Morden i Midsomer.. Det ska avnjutas hemma hos mamma och pappa och det ska vara sommar...
Äpplet faller inte långt ifrån trädet...
Numera bor jag inte ensam. Jag gillar't så ni får inte tro att det här är ett inlägg där jag ska klaga på min rumskompis. Absolut inte utan egentligen är det precis tvärtom. Jag ska klaga åt henne.
Jag tycker att jag så att säga har ordning i oredan. Koll på kaoset. Jag lägger saker på ställen och jag kommer ihåg vart (oftast) men jag tror inte man finner någon logik i mina placeringar av saker om man inte är jag. Mina skidglasögon på köksbänken tillexempel? Dem använder jag när jag hackar lök. Sen kan jag ana att det är svårt att förstå varför jag sparar på vissa saker. Exempelvis gamla tidningar, tomma tvålflaskor eller kartonger. Ni förstår jag tror att de en dag kan komma till användning igen.
Det som har hänt sen jag fick rumskompis är att saker inte ligger där jag la det sist. Helt plötsligt är det oordning i min oreda och jag tappar kollen på allt och helt plötsligt känner jag mig som...min pappa! Han går jämt runt i sin "strukturerade" oordning och letar grejer. Han hittar allt nästan jämt om det inte är så att min mamma har plockat med något, vilket hon gärna gör. Precis som min rumskompis som också gärna plockar undan. Jag förstår dem till fullo. Det måste vara ett helvete att bo med oss och att inte tänka som vi. Svårt att sätta sig in. Jag ska bli bättre på att plocka undan på riktigt, som Alfons pappa "Var sak på sin plats", för min rumskompis skull.
Kändisspotta
Jag bor ju i Sveriges huvudstad som av många anledningar är hem åt Sveriges kändiselit. Jag borde egentligen kunna berätta massa smaskiga historier om någon kändis som gjort något spektakulärt värt att prata om eller?Det lyste kanske igenom lite väl tydligt hur spännande jag egentligen tycker det är med tanke på mitt exempel "någon som gjort något", inte alls med andra ord. Det är nog mitt ointresse som gör det eller kanske min självupptagenhet men jag ser fler kändisar hemma än jag gör i Stockholm (Kolsva är hett sommartid).
Men så här om dagen såg jag någon som jag kände igen men jag kunde inte komma på vart ifrån. Min första tanke var att han handlade på min affär men det kändes inte helt rätt. Sen tänkte jag att han kanske åker mycket tåg... Nja inte riktigt rätt heller. Sen tog han av sig jackan och hans lila skjorta och kavaj skymtade fram och då slog det mig...Det var Telia-pappan! Jag tror inte att han medvetet bar lila för att påvisa att han var Teliapappan. Jag tror bara att Telia lyckats väl med att koppla den lila färgen till sitt varumärke och att det var det som gjorde att jag kom på vem han var. När det var konstaterat återgick jag till mitt pluggande. Färdigkändisspottat för den dagen. Det kanske tar sig... dvs om jag vill.
kungen...lejonkungen
Min frisör har jag berättat om förut. Det är hon som är så bra och gullig att jag åker hem från Stockholm till Köping varje gång jag ska klippa mig. Ekonomiskt? Nej, men så värt det! Så när hon ringde mig och frågade om jag vill vara med i en mode- /frisyrvisning tvekade jag inte en sekund.
Jag fick infinna mig på salongen, "Klipp Dig", klockan halv nio på onsdagsmorgonen. Mitt hår skulle lockas...
Tre timmar tog det! Hade det varit jag som fått den uppgiften så hade jag gett upp efter att jag lockat luggen. De lockade små, små slingor för att sedan kunna få maximal volym. Jag tyckte jag såg ut som Baby i Dirty Dancing. Ingen var beredd att hålla med mig men de satte på musik från filmen så att jag fick låtsas lite. Så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag var en gnutta för fantasifull i min liknelse. I alla fall så blev håret större...
Än mer tupering och håret blev ännu större...
Och ännu större..
Vid det här laget kände jag mig inte som Baby längre. Jag kunde ha hoppat in om någon av bröderna Fluff blev sjuka eller om de behövde en semestervikarie i Austin Powers filmerna. Vi poppade Disco Inferno i salongen mitt hår till ära. Men det var ju ett lejon jag skulle bli och inget annat. I med lite ljusa slingor, på med lite smink, kläder och voila!
Naaaants ingonyaaaaaamaaa bagithi Babaaaaa (det är faktiskt så de sjunger i början av lejonkungen)
Det var kanonkul och jag tror vårt djuriska inslag i modevisningen blev väldigt uppskattat av publiken. Det var många som kom fram efteråt och tackade och så var det många som kom och önskade mig lycka till med att trassla ut fluffet.
Inga problem, sa jag.
Lite naivt sagt av mig för inte förrän efter enorma mängder balsam kunde jag få ner håret till sin vanliga oerhört odjuriska look. Lejonmanen var substitut för det afrot jag alltid önskat men aldrig fått haft på riktigt. Ge mig fluff igen!
