Jag fyller 22 år i några minuter till...
Dagarna innan min födelsedag var jag faktiskt inte så sugen på att fylla år. Kändes som om jag lika gärna kunde skippa alltihop. Jag skulle dessutom jobba hela min födelsedag. Varför bli 22 när man kan vara 21 och när det dessutom har varit helt okej? Åldersnoja, kallas det. Och nu vet jag att ni tänker: skärp dig du fyller 22!inte 100! Du är fortfarande ung. Och ja visst är jag det. Men nog fasen går åren för fort. Tiden när jag låtsades sova när mamma och pappa kom in i rummet och sjöng är förbi. Det är liksom inte kul längre... Eller?
Alla fina människor runt omkring påminner en om att det faktiskt är kul att fylla år. Jag har firats med tacos och rödvin, vetelängd, tårta och godis. Jag har fått fina sms och hälsningar och roliga samtal. Jag har fått present på posten från min mamma och pappa, och en början på en utväxande visdomstand(kanske inte så klämmigt men än är det ingen fara) och sen har jag fått ett kusinbarn! Jag tycker det är lite vackert att jag på min födelsedag får ett kusinbarn. Jag ska förvarna pojken när jag ser honom att han inte ska vara ledsen för att han är född sent. Det kommer vara tungt när alla skaffar moppe före honom, tar körkort före honom men framförallt när alla går ut på krogen utan honom. Men det kommer en tid lille vän när det känns bra att fylla sent. Då känns det som om du har lite mera tid på dig än alla andra. Tänk alla som har varit 22 i snart ett år. En vis kompis till mig sa:22 är en fin ålder, en av de bästa! Jag har ju faktiskt ganska precis ett helt år på mig att se efter.
Tack för alla gratulationer ni är så himla fina!
Stabil, stabil som fan
Idag har jag blivit påsprungen av en man när jag skulle åka tunnelbana. I ena handen har jag min handväska och i den andra min rullväska och jag gick i rask takt mot rulltrappan. När jag var en bit ifrån ringer telefonen och jag stannade och försökte få upp den ur handväskan. Då kom han, mannen, i full fart springandes rätt in i ryggen på mig och sen flög han framlänges förbi mig. Det var som på film. Ni vet hur folk fäller krokben på någon helt utan mening och de far i backen. Jag stod i chock och såg på när mannen, utan möjlighet att ta emot sig då han hade ett paket i händerna, landade platt på golvet. Paketet blev tillknölat och han mumlade någonting surt och kastade hatiska blickar på mig och sprang vidare...
Fine, det kanske var en aningen orutinerat att stanna så där abrupt en bit från rulltrappan. Men det gick så snabbt ifrån det att jag stannade tills att han sprang in i mig att han omöjligt hade kunnat väja för mig även om jag hade fortsatt att gå. Det är i alla fall vad jag tror. Jag höll mig dessutom åt sidan för att just bereda väg för de som kom efter. Om han hade något skört i paketet är det paj för han for verkligen ner på golvet med paketet som skydd. Han få skylla sig själv! Jävla stress och hets. Jag gör mig inte så bra i Stockholmsstressen. Eller? Egentligen är det kanske precis det jag gör? För vem av oss var det som stod upp efter krocken? Jo det var jag. Ha! Jäkla paketmes..
Skalman alltså
Så det var Skalman jag fick det ifrån, att sova på böckerna... Han påminner väldigt mycket om min pappa den där sköldpaddan. Pappa skyndar inte heller gärna utan gör allt i sin takt. Han somnar lite var som och hur som helst och givetvis har han lösningar på allt. Fantastiska lösningar. Han är smart min pappa.
Min bror kallades för Skalman i skolan. Fast jag fick aldrig veta varför så jag tror att det var av en annan anledning. Inte för att min bror inte är smart, för det är han! oja! Han har ärvt pappas logiska-tänk. Den som ändå hade det... Min bror och jag skulle kunna liknas med Katten Jansson och Husmusen för som vi har bråkat med varandra. Men mest är vi glada är vi att vi har varandra.
Mamma skulle kunna liknas med Farmor (Bamses alltså) Hon lagar goda pannkakor, köttbullar och är känd för sin vitalitet. Min mamma lagar också god mat och är definitivt ungdomlig, på ett bra sätt. Dessutom skulle man kunna jämföra Farmors dunderhonung med min mammas fina sätt att uppmuntra och motivera ungdomar. Inte minst mig! Hon fyller år nästa vecka. Då ska jag åka hem och fira henne.
Min fina familj <3 (jag brukar aldrig göra sådana där tecken för jag tycker det ser ut som ett fismoln, men "alla" vet ju att det är ett hjärta det ska föreställa)
Min pappa och jag ser om vi är lika.
Jag och min mamma är trötta på tåget.
Min bror och jag roar oss.
Vilket uuutbuuud!Eller?
I Stockholm finns ett enormt utbud av frisörer, affärer, uteställen, restauranger osv. Men även när det kommer till fritidsaktiviteter finns ett rejält utbud. Jag tog ett pass på Friskis och Svettis i morse och efter hopp, böj, sträck och tänj avslutade ledaren med att tipsa om andra pass under veckorna. "Det finns cirka 850 pass i veckan att välja mellan på Friskis", säger hon. 850 pass!? Alltså 850 tillfällen att röra på sig och det bara på Friskis och Svettis! Lägg sedan till fotboll, tennis, innebandy, ishockey, badminton, dans, you name it! Det finns så många valmöjligheter.
När jag var liten kunde jag välja mellan fotboll eller brottning. Att jag började med just fotboll kan ju ha berott på att min bror spelade fotboll och därför skulle jag också göra det. Eller så var det för att de flesta i skolan spelade fotboll. Eller kanske för gemenskapen i laget. Jag vet inte, men jag spelade tills jag flyttade till Stockholm så kul tycker jag ju att det var (är). Senare kom Cheerleading till Kolsva och jag hoppade på det direkt. Så här i efterhand vet jag att det var för att jag ville åt dans-biten i sporten.
Vad som slår mig är att trots att valmöjligheterna är fler här i Stockholm tror jag inte att alla faktiskt kan välja. Om jag jämför vad jag betalar för mitt träningskort på friskis och vad jag betalade för att följa med mamma på "tant-jympan", som vi kallade det så kan jag bara skaka på huvudet. 2900:-/år vs gratis (medlemsavgift i Kolsva IF var allt som behövdes och den hade jag redan betalat genom fotbollen. Då ca 200kr om jag inte missminner mig) En danskurs på dansskolan som jag går på idag kostar 2980kr för en termin. Det är sjuka pengar!
Med det här vill jag säga att vi kanske inte hade all världens aktiviteter att välja mellan I Kolsva men nog fasen hade vi möjligheten att få vara med! Och det kan vara nog så viktigt.
