Varning för storstan!

När man ska lämna Sverige och åka utomlands är ett pass välbehövligt. Allt för ofta slår det mig en aningens försent att jag kanske ska kolla upp var jag har passet. Jag har semester nu och på måndag ska jag och Jonas till Lefkas. Var är nu mitt pass?

Som jag trodde så blev även midsommar 2010 en succé. Det blev en afton innehållande allt som en midsommarafton ska bjuda på. Vi åt grillat, drack snaps, sjöng snapsvisor och det spelades fiol. Någon stukade foten, någon friade, några försvann iväg upp på skullen och alla dansade tills solen gick upp. Det fanns säkert de som dansade ännu längre med det var då jag gav upp. Klockan fem på morgonen tyckte jag att det var dags att cykla hem. Tack syskonen Pettersson för ännu en kanonfest!

9,5 timmar kvar på jobbet innan jag faktiskt får min semester. Det ska bli så skönt. I helgen är det midsommar och som jag har längtat! För mig handlar midsommar inte om att hitta den snyggaste klänningen och det läckraste skorna. Jag packar ner korv och mina favo-skor (som jag vet kommer tåla dans i flera flera timmar, långt in på morgondagen) och lämnar Stockholm för att fira en riktigt jäkla... rejäl (är det ordet jag söker) midsommar. Festen som väntar är en förskriven succé! Jag kommer att äta sill, färskpotatis, jordgubbar och grillad korv! Och som jag ska dansa.... Glad midsommar alle man nu kör vi!

Att batteriet på min bank-dosa tog slut var irriterande nog. Men ännu värre blev det när jag insåg att det inte gick att få lös skruven på batteriluckan med pincett, kniv eller annat man har hemma utan det krävs en pytteliten skruvmejsel. Vi hade ingen på jobbet men jag fick tipset att ta med dosan till en klockaffär. Så efter jobbet idag gav jag mig iväg till stan... Hur kul tror ni att det var? Det pågår ju som bekant ett kungligt bröllopsfirande i huvudstaden och det vimlade av folk. Alldeles för mycket folk på samma ställe som dessutom gick långsamt i brädd precis där jag behövde skynda fram. Jag har lärt mig nu på åtta månader att det bara finns ett sätt att ta sig fram i folkmassorna. Det gäller att utstråla någon slags bestämdhet som gör att den andre tänker att "om inte jag flyttar på mig så krockar vi". Det fungerar så länge som den du möter kollar framåt. Jag krockade nämligen med en o-observant kille idag så att jag fick ont i armen. Jag tog mig i alla fall in på en klockaffär och fick förklara mitt problem. Tjejen bakom disken var fruktansvärt otrevlig och ohjälpsam och gjorde ett halvhjärtat försök att få lös skruven. -Det går inte, säger hon. Skruven är sönder, jag får inget grepp. Du får gå till banken och byta dosa eller nått. -Jaha, var är närmsta swedbank då? -Vid gallerian. -Har den öppet tror du? -Inte vet jag. Du får väl gå och kolla. Alldeles för mycket folk och en bitterfitta till expedit höll på att bli för mycket men jag höll tillbaka alla kommentarer som var på väg ut ur munnen och skyndade iväg till banken istället. Den stängde kl 15. Det var bara att gå hem. Fast så kom jag på att det måste finnas en klockaffär inne i Gallerian också! Det gjorde det. Det var sjukt mycket folk även där, inne i den lilla lilla affären. Expediten höll på att stänga samtidigt som hon tog hand om alla i den väldigt långa kön. Jag slank förbi alla och förklarade mitt problem och erbjöd mig att försöka själv så att jag inte skulle ta upp hennes tid. (Jag litade inte på att den tafatta j*veln i den andra affären hade försökt tillräckligt) Jag fick en liten skruvmejsel och började skruva. Till min besvikelse började jag inse att den tafatta j*äveln kanske inte hade varit så tafatt ändå. Skruven var alldeles för sliten och skruvmejseln bara snurrade runt utan att få med skruven. -Det går inte, sa jag. Skruven är sönder jag får inget grepp. Tack ändå. -Men ska du inte prova den här också, säger hon och räcker mig en annan skruvmejsel. Den var perfekt och jag fick ur skruven, i batteriet och fast luckan utan problem. Nu kunde jag gå hem, uppskatta bröllopsyran, njuta av solen och av att den tafatta j*äveln faktiskt var riktigt jäkla tafatt.

Det är läskigt lätt att bli arbetsskadad om ni frågar mig. Se bara på oss, gänget från ICA Värtan som åkte till Sälen i vintras. Vi inledde dagen med att kolla in priser, sortiment och servicegrad på ICA Supermarket innan vi drog till liften och upp i backen för första åket. Det händer allt för ofta att jag kommer på mig själv med att fronta (=snygga till i hyllorna) i affärer när jag är och ska handla mat. Om jag ser en maskros som växer upp ur asfalten nära en entré av något slag så är det mycket möjligt att jag böjer mig ner och drar upp den. Detta är en följd av mina somrar som fastighetsskötare. När jag var i Australien i ett halvår kollade jag in fastighetsskötarnas ryggblåsar för att se vilket märke de hade. (De använder STIHL-blåsar om någon undrar) Till och med när jag hade en prao-vecka på Skinngubben drog jag på mig en släng av en arbetskada. Alldeles för länge efteråt gick jag och rätade till någon galge här och där på mina shoppingturer. Fast om jag tittar på min pappa är det fel att kalla det för en skada. Han som under familjens resa till Prag kollade på byggnader och gatustenar så att han höll på att trilla i kull. Då blir det snarare ett intresse och inte alls lika illa som att fronta gräddfilen på ICA Pettersberg... Jag får väl hoppas att min frontning förblir en skada och inte ett intresse.

Säga vad ni vill men det finns många fördelar med att att bo i en liten stad. Min familj och jag har den här veckan firat en 30-åring (min kusin Erik) och en student. Uppvaktar man någon är ju presenter inte mer än rätt. Erik hade önskat sig skålar från Höganäs och Lisa (studenten) hade önskat sig glas ur en speciell serie. Mamma gick till Köpings enda porslinsaffär för att handla. Mamma: "Jag skulle köpa present till en 30-åring. Det skulle vara svarta höganästallrikar, djupa". Expediten: "Nej det blir inte bra för hans mamma har redan köpt sådana." Hon visste alltså direkt vilken 30-åring mamma syftade på. Så enkelt var det att undvika en "onödig" present. Nu kunde mamma tänka om och köpa något annat ur serien. Mamma: "Jag undrar om jag kanske skulle köpa studentpresent till nästa helg när jag ändå är här." Expediten: "Ja, Lisa var här och tittade ut de här glasen. Vi ska se hur många hon kommer få sammanlagt. Sex stycken och fler än så behöver hon ju inte ha. Nu kan hon börja samla vitvinsglas." Snabbt, enkelt och ett felfritt resultat.

Jag har en tendens att använda uttryck som många påpekar att en 21-åring inte ska använda. Exempelvis "Nu på äldre dar", "på senare år", "annat var det när jag var liten". Men till mitt försvar vilja jag säga att många år har gått och med en väldig fart. Mycket har förändrats. Ett tydligt exempel är att jämföra datorn som vi skaffade i familjen Svansbo(kan det har varit -95) och min laptop som jag sitter med i knät idag. Den första mobilen som jag tappade bort var en Sony Ericson och det är nog det enda som var likt den jag har idag. Glassorter har ändrat namn ex. Spirello blev Twister. När jag var liten lekte vi hela dagarna och det fanns inget stopp på fantasin nu är det fantasifulla dataspelsmakare som förgyller barnens dagar.... Dessutom fick jag bevis på att jag tillhör en äldre generation igår på jobbet. Jag är bland de äldsta på mitt jobb. Antingen tar de studenten i år eller så gjorde det för ett år sedan. Det var när jag igår skulle köpa solskyddsfaktor som det blev så tydligt. "Nejmen Ida! Ska du köpa solskyddsfaktor? Äh, köp kokosolja istället." Jag svarade med att det nu på äldre dar är dags att skydda sig så att man inte blir rynkig. Om sanningen ska fram så har jag nog lagt en väldigt bra grund för att bli rynkig under mina unga år. Genom att skippa solskyddsfaktorn lite för länge och fått den fina skära nyansen istället för den gyllene bruna. Det blev solskyddsfaktor tillslut men med påtryckningar från det tjejerna blev det en med carotene. Vilket enligt förpackningen ska ge en "golden & long-lasting tan". Man kan väl säga att vi möttes någonstans halvvägs. Men det är nog bäst att jag smörjer mig igen. Carotene eller inte min blåvita hy behöver allt skydd den kan få.