Starstrucked
För många som bor på landet är det spännande att åka till Stockholm. En storstad med bättre affärer, fler och mer varierande kaféer och restauranger. Fler människor att titta på och fler alternativ på saker att göra. När du kommer hem igen kan du räkna med att någon nyfiken frågar:
-Såg du någon kändis?
För mig har det aldrig varit målet att se kändisar när jag varit i Stockholm. Jag är dessutom väldigt dålig på att känna igen dem. Tillexempel säger kassörskorna på jobbet att många kändisar handlar hos oss. Jag har inte sett en enda och om jag nu skulle se en kändis så har jag svårt att tro att jag skulle reagera på ett speciellt sätt. Eller det var det jag trodde...
Jag och min vän Emma-Ida var i Australien förra vintern. Fantastiskt kul resa by the way. I alla fall så firade vi nyår i Sydney och kunde beskåda fyrverkerierna kring Harbour Bridge från en båt. Det ni! Tillbaka till historien... På morgonen tog Emma-Ida och jag oss ner till en av hamnarna för att möta upp båt-gänget. Vi stod där på bryggan och väntade när en grupp människor med kameror samlades runt en bil som stannade till vi vägkanten.
-Nu kommer det en kändis, sa jag.
Mycket riktigt. Ut ur bilen struttade Paris Hilton.
-Är det verkligen hon?
-Kolla fötterna!
-Ja, stora fötter, det är Paris.
Vi hade diskuterat ämnet dagarna innan. Hur skulle vi reagera om vi såg en kändis? Men då tänkte vi oss riktiga kändisar som Angelina Jolie, George Clooney eller Barack Obama, ja ni vet...
Men hur reagerade vi då när vi såg Paris, känd för ingenting, Hilton. Jo, vi skrattade. Vi skrattade så mycket att varannan bild jag tog blev på Paris och varannan i backen. Jag skulle inte kalla det att bli starstrucked, snarare lite förvånad. Här är hon i alla fall:
Annat var det härom dagen på jobbet...
Då hände det. Jag kände igen henne direkt och jag blev stum av beundran! Radioprataren, journalisten, krönikören, ja vem vet vad som faller henne in att göra, Hanna Hellquist kom in i affären. Ni kanske inte vet vem hon är? Synd för er säger jag. Morgonpasset i P3 med Hanna, Kodjo och Martina har förgyllt många av mina mornar. På mitt förra jobb bodde jag i radiokåpor och Morgonpasset var och är min favorit. Jag tycker jätte mycket om mitt nya jobb men vi har ingen radio och Morgonpasset fattas mig. Så för mig var det stort att se Hanna på riktigt. Där var hon och handlade Bacon 3 för 30kr i min butik! Jag blev så fruktansvärt starstrucked... Jag glömde vad jag gjorde, vem jag var. Men sedan började jag le. Jag log så mycket och kände mig så glad att jag fick tårar i ögonen. Det kallar jag att bli starstrucked!
Men historien tar inte slut där. För helt plötsligt står hon precis bakom mig och jag får min chans att säga något. Men inte ens ett lite vekt hej kommer ur min mun. Hel-koko jag hälsar ju på alla kunder dagligen. Men till Hanna som jag verkligen skulle ville tala med och berätta hur rolig jag tycker att hon är får jag inte fram ett ord. Jag vet inte ens om jag log...
Så vad jag vill slå fast är att starstrucked blir man inte om man inte ser någon man beundrar. Hanna, jag är mig själv fullt ut, Hellquist är för mig en mycket större kändis än Paris, jag har bara mitt namn, Hilton.
Morgonpasset är fantastiskt och kommer Hanna in igen ska jag bannemig tala om det.
Dagen D
Idag den 27 januari 2010 hände det. Det blåste vindar av förändring och tydligen var idag den dagen då trenden skulle brytas. Dagen då jag skulle bli sedd som den jag verkligen var...
Kunden och jag:
- Du, kan man köpa andra sorters Loka eller gäller bara erbjudandet den här smaken?
- Det kan jag väl aldrig tro. Nej det står här att det gäller olika sorter. Kolla borta vid drickan så hittar du alla smaker. Då kan du välja och vraka.
(Det var allt som behövdes...)
- Tack...Du? Är du från Västmanland?
- Ja det är jag!
Det kändes som om jag mött min egna Dalai Lama. Inget Dalarna, inget Norrland utan alldeles rätt, Västmanland. Jag behövde inte använda "En Annan Del Av Köping" som geografisk beskrivning, för han visste direkt var jag var ifrån.
Han gjorde min dag!
Friskis
Det är ju som alla vet ett nytt år och med nya år kommer nyårslöftena. Sluta snusa tillexempel. (Jag syftar absolut inte på någon speciell)Men mest populärt är det ju att börja träna. Jag vill inte säga att det var därför som jag köpte ett träningskort på Friskis och Svettis igår kväll. Men att det handlar om att bli tränad, det gör det. Nu har jag ju inte någon fotbollstränare som piskar mig till att röra på mig så nu hänger det på mig själv. Så igår tog jag ett medelpass (känt hemma hos mig som tantgympa) och idag har jag gymmat. Att gymma är inte riktigt min påse och även om det finns gym hemma i trakterna så har det aldrig fallit mig in att prova. Jag har ärligt talat varit emot att hänga inomhus runt maskinerna. Så ni förstår att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till när jag kom in på gymet. Ett säkert kort var rullbandet. Springa kan jag och dessutom ska man ju värma upp. Men sen...Sen blev det lite bökigare. Jag försökte att på egen hand förstå hur maskinerna skulle användas genom att titta på bilderna och följa beskrivningarna. Inte det lättaste men jag tror jag fick till några benövningar. Jag fortsatte vidare bland maskinerna och stirrrade på bilderna tills det att en tjej avbröt min vilsehet och fick mig att komma på att andra kanske ville använda maskinerna.
-Ska du kö eller?
-Nej nej kör du. Jag kollar mest.
-Kollar mest?(ungefär här slår det mig att det kanske inte var det bästa jag sagt i mitt liv)
Har du kommit till gymmet för att kolla?
Som tur var gav hon mig tid att förklara att jag inte är en van gymmare och att jag inte har koll på vad eller hur jag ska göra. Men det bästa av allt var att hon tog sig tid att hjälpa mig. Så helt plötsligt hade jag min alldeles egna PT(personliga tränare) som gick igenom allt med mig. Hur jag skulle ställa in maskinerna efter vad som passade mig och vilka som är bra för vad. Tack du hjälpsamme! Nu måste jag bara få till alla stön och uuhh ljud medan jag gör en övning. Det hör till om man ska verka som man är en van gymmare.
Att pendla
Jag har pendlat mycket i mina dagar. Svansbo-Kolsva-Köping-Västerås-Carlforsska och tillbaka har istället blivit Stockholm-Västerås-Drottis-(ibland Svansbo) och tillbaka. Jag skulle vilja säga att jag snart är ett pendlings-proffs. När ni i letar på mig på Eniro eller slår upp mig i telefonkatalogen kommer det stå:
Ida Svansbo
Legitimerad pendlar-expert.
För att bli pendlar-expert kan du inte bara alla de rätta knepen för att få resan att gå på ett tjillevipp utan du har också varit med om och sett en hel del på tåget. Fulla fotbollsfans som vill ha med dig i heja-ramsorna. En annan som delger sina fantastiska anekdoter eller någon som bara vill att du också ska vara bitter över att Sj aldrig kan hålla tiden. Ja, ska jag vara ärlig så trodde jag att jag sett det mesta, men icke! Det är nya tider nu och folk blir mer och mer oförsiktiga, rent av galna. Vad det gör är att hoppa på tåget när det redan har börjat rulla och är på väg att lämna stationen. Förstå vilka tokar! Verkligen living on the edge. Det är nog fler än jag som sett "Steka Gröna Tomater" och vet hur det går om man är oförsiktig nära spåren. En blir av med benen och en blir gryta. Okej, det sista var ju inte på grund av tågen men vad jag menar är att det kan sluta illa! Tunnelbanestress-delux. Väldigt dumt och farligt. Fast om jag ska vara ärlig så blir jag mest nyfiken. Kanske rent av lite imponerad. Hur bär de sig åt? Det är med min planering inte helt omöjligt att jag skulle hamna i situationen där jag ser mitt tåg rulla iväg och där står jag, kvar på perrongen. Då skulle det inte vara helt fel att kunna bli lite wild and crazy och springa ifatt, rycka upp dörren och kasta sig som någon slags Rambo upp på tåget. (Det är så jag föreställer mig att det går till.) Fast om jag skulle göra detta någon gång skulle jag hemsk gärna vara utan den offentliga utskällningen som tågpersonalen brukar dra igång i högtalarna för att dumförklara de skyldiga. Ungefär där tar mina rambo-inspirerade fantasier slut.
Peppar, peppar (ta i trä..) så har jag fortfarande haft turen att komma i tid eller ännu bättre så har tåget varit försenat alldeles lagom många minuter för att jag ska hinna med. Ibland är jag till och med ute i god tid. Jag lär mig...
Väl på tåget har jag mina knep för att få tiden att gå. Jag sover hela vägen. Om jag har tur får jag två säten för mig själv och kan breda ut mig ordentligt. Skorna åker av och jackan får vara täcke. Det är något med fordon av alla dess slag. Jag vaggas till sömn. Jag måste alltid ställa alarm för att jag ska vakna i tid. Om jag är vaken löser jag korsordet i Kupé. (Kupé är Sj:s tidning som alltid har ett nummer på tåget) Jag har löst korsordet i den tidningen så många gånger att jag kan lösa det utantill och behöver inte längre läsa vad som står i rutorna som ska vara till hjälp. (Jag vill tro att folk tror att jag är kanon bra på att lösa korsord..)Fast just nu skippar jag gärna Kupé för jag är så trött på att se Måns Zelmerlöws belåtna flin på framsidan. "Ärlige Måns" som det står. Dags för nytt nummer SJ! Dags för nytt nummer...
Ni kanske undrar varför jag flänger fram och tillbaka mellan Västerås och Stockholm? Det finns nämligen något som drar i Västerås och vad gör man inte för laget? Jag skulle vilja säga att jag faktiskt spelar i ett riktigt dream-team.
Tillfälligt avbrott?
Det tillfälliga avbrottet som drabbat Varning För Storstan har berott på att ännu en urinvägsinfektion letade sig uppåt mot njurarna så bloggen har glömts bort. Jag har tillbringat tid i telefon med sjukvårdsupplysning och besök på akuten. Känns konstigt att säga att jag var på akuten egentligen... För mig ska man komma inkravlandes blodig och med fara för sitt liv om man ska till akuten. Inte komma in, ta en nummerlapp, sätta sig i väntrummet och vänta tills ditt nummer ropas upp. Men så var det.
Men nu knaprar jag penicillin och blir omhändertagen av mina föräldrar hemma i Svansbo. Så nu ska det bli bra.
Jag ligger med värmd vetekudde på sidan, dricker pappas goda kaffe och roar mig med att läsa "Bärsingen" (lokaltidningen som egentligen heter Bärgslagsbladet men det är väldigt få, nästan ingen som kallar den för något annat är "Bärsningen.") Det känns fint att läsa om "våra" kändisar i lokaltidningen. Emir Bajrami fick spela i landslaget mot Oman (Det händer grejer i laget med Hamrén som överhuvud) och Filip Hammar säljer TV-serie till USA.
Annat som underhåller mig är pappas fascination över Skype. (För er som inte vet så är Skype ett program på datorn som gör det möjligt att ha videosamtal över nätet) Pappa har inte så många kontakter än så han ringer till sin bror hela tiden. "Det är ju gratis" säger han. Så de ringer varandra flera gånger om dagen och sitter mest där och tittar på varandra i brist på saker att tala om. Världsgulliga! Sen visade jag min pappa att det finns något som heter Spotify där du kan lyssna på musik på datorn. Pappa provade lite och lyckades få fram Ola Magnell som han ville lyssna på och det gjorde han...Länge, länge... Han kunde nämligen inte stänga av, jag hade ju inte visat honom hur han skulle göra! "Jag tröck på krysset med det bara fortsatte med Ola Magnell, Ola Magnell"... "Tillslut fick jag stänga av datorn och då blev det i alla fall tyst".
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker du är helt fantastiskt som försöker pappa. Snart är du kung på dator! Jag ser allt hur du smyger dig dit emellanåt.
Avslutningsvis vill jag säga lycka till till mina gamla lagkamrater som åker på cup till Åland i helgen. Det stog också i Bärsingen fast det visste jag ju innan. Men i alla fall så vilja skicka i väg dem med ett Heja Kolsva a la Ida i ryggen. Så.. Heja Kolsva (Skall läsas utan glädje och tonförändring. Tjejerna vet hur jag menar)
Vad ska man säga...
Eftersom jag är en dålig förlorare och kanske den värsta av vinnare så ville jag bara skriva ett litet kort inlägg om min vinst igår kväll. Jobbet var och bowlade och det var jag som var bäst. Det var jag som gjorde den bästa serien totalt. (Äsch då...Vad ska man säga?)
Kvällen avslutades med schlagermusik och dans för att fira min storhet. Inte riktigt kanske. Schlager och dans var rätt men inte var de för min skull. Men skoj var det!
Nu och då...
Jag blir så fruktansvärt känslosam när det kommer till klassiska sport-ögonblick.
Igår kväll tittade jag på "Mästarnas mästare". För er som inte vet vad det handlar om kan jag tala om att det är ett tävlingsprogram där före detta elitidrottare tävlar mot varandra i diverse grenar. Alla grenar utom sina "egna" så att säga. Det var bland andra Patrik Sjöberg, Stefan Holm, Åsa Sandell och Tomas Brolin som medverkade.
Mellan tävlingarna i programmet är det meningen att vi ska lära känna stjärnorna lite och höra vad de har att säga om sina karriärer. Det visas även en snutt film om deras aktiva tid. Igår var det Tomas Brolins som stod i centrum. Vilken jäkla målspruta han var! Vilken kämparglöd och vilka varianter på anfall och frisparkar han fixade. Sedan förstås den klassiska målgesten, snurren. Det var klipp från både EM -92 och naturligtvis VM -94. Jag kan inte påstå att jag minns något av det egentligen för mitt minne börjar när jag var runt 9-10 år. Men som sagt så är det en klassiker som har visats och pratats om sen dess och därför så det känns det lite som om jag visst minns.
Så där satt jag i soffan och klippen från straffläggningen i matchen om bronset -94 visades. Straffarna, spänningen och så kom Ravellis räddning! Deras glädje. (Ungefär här kom klumpen i halsen och ögonen blev lite fuktiga.) Bilder från hur landslaget kom tillbaka till Sverige igen och mottogs som hjältar av svenska folket och i bakgrunden spelades "När vi gräver guld i USA"..."Till alla dom som korsat atlanten visat att det går..." Det är så fint...så fint. Grinfärdigt om något... Ett lag som kämpar tillsammans och vinner. Lite som när Kolsva IF spelade B-slutspel i Lysekil. Eller?
Tillbaka till Tomas Brolin. Han ser bannemig likadan ut idag som han gjorde då. Några kilo tyngre bara...
Idas mode-blogg
Jag har insett att ingen blogg är en riktig blogg utan ett inslag av mode. So here we go...
Genom denna istid till vintersäsong så har vi styrts av det gamla ordspråket "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder". Lager på lager, mössa, vantar och naturligtvis måstet denna vinter, långkalsongerna. Men vi får inte glömma den populära pälsmössan som är väldigt hett just nu i Stockholm. Alltså inte att förglömma: pälsmössan!
Vi ser här ovan att även ögonbonad har varit och är en stor grej under vintern. Vi har skidglasögonen. Praktiska på många sätt. Bland annat är de fantastiska vid hackning av lök. Men dominerat har glasögonen med den lite mera gubbiga looken gjort:
Avslutningsvis vill jag slå ett slag för kläder på våra fyrbenta vänner i kalla tider som dessa.
Rött är färgernas färg och se så fint husse har gjort för att ge svängrum för svansen. Jag tror verkligen att det hjälper om folk klär på sina små vänner och jag blir så glad när det läggs ner dyrbar tid på på hundarna, så att de ska få det bra...Verkligen...Jag brås på min far, som om han fick välja vilken hund som helst att ha skulle ta en död hund.
Ursäkta bilkvaliteten förresten. Men ibland tar hobby-paparazzin i mig över och då blir det som det blir.
Till mina arbetskamrater
Är man som jag från landet, ganska långsam, har dåligt lokalsinne och alltid blir så himla fascinerad av allt som händer omkring dig att du glömmer vad du själv håller på med. Då är det väldigt viktigt att man har turen med sig och som jag får de bästa av de bästa arbetskamraterna. Sådana som förlåter dig när du inte har en aning om vad de säger. Sådana som står ut med att de inte förstår vad du säger. Sådana som tar med dig ut till bra ställen på After Work, där en öl blir flera öl och timmar av dans. Sådana som delar din syn på sann lycka. Sann lycka är när det är samma datum på varorna på hyllan som på varorna som det ska fyllas på med. Eller ännu bättre. När det är samma datum och allt nytt får precis plats. Så tack för att ni hjälper mig att virra runt på ett säkert sätt. Eller som en vis man sa en gång: "Tack, tack för er stil och profil".
Stamisar
När jag flyttade till Stockholm för att börja mitt nya jobb på ICA Kvantum, så var jag lite orolig att det skulle bli lite för stort och lite för opersonligt. Ni vet, för många anställda för att hålla reda på namnen. För många kunder för att ha en aning om i fall de har varit och handlat i butiken förut.
Jag jobbade på ett ICA Supermarket hemma i mina trakter innan och där vet jag i princip vilka alla är. Om inte annat så visste jag om de ville ha två hekto källarrökt skinka eller bara några skivor saltrulle till katten(Gourmet-katt, jag vet!) Nästan alla räknas som stamisar. Antingen var det min fotbollstränare, min granne, en kusin, min mammas kompis kompis...ja, ni förstår. Men sen var det ju stamisarna som var eller är lite mer kända än de andra för att de sticker ut på sitt sätt. Den glade finnen som sjunger för kassörskorna, "Tomten", "Skägget", (ja det är två olika personer), han som bär matkassen med bara lillfingeret och sen så klart mina favorit gubbar som hänger på låset varje morgon 09:00 för att köpa tidningen, några öl, eventuellt en limpa. Om det är sommar och sol lyxas det ibland till med en Magnum-glass.
På somrarna kom också sommargästerna. Men till och med dem hade jag lärt känna lite lätt mot sommarens slut. Men sommargästerna var lite spännande. Det kunde vara en kändis (Han med orange hår i "Tillsammans" och hon som går utan byxor i samma film tillexempel. Jag misstänker att de var tillsammans haha), kanske en tysk eller bara någon jag aldrig sett förr. Då fick jag prata den lilla tyska jag kan. Vilket innefattar frågan: Was machen Sie heute abend? = Vad gör ni i kväll? Kunde ha varit en fantastisk raggnigsreplik om det inte var för att det mestadels var tyska gamla par som handlade av mig. Men de uppskattade mina försök, det gjorde de... En annan gång kom det in två fransmän i butiken. Stort! Så jag försökte mig på deras språk också. Ett oui..något merci tror jag jag fick till också. Men det hela slutade med att jag sa till dem att jag bara kunde skratta på franska. Måhåhåå. (ni som har sett Johan Glans göra samma sak förstår nog lite bättre) Tro det eller ej men det uppskattades också.
Vad jag egentligen ville komma fram till var att jag hade fel från början. Vi har redan nu efter den dryga (=lite mer än, inte jobbiga) månad som vi har haft öppet fått några stamisar. Vi har det fantastiskt glada paret, som köpte nyårshattar och tycker att vi är så himla trevliga. Vi har den asiatiska, hypertacksamma kvinnan. Den minililla italienska/spanska mannen som köper nästan allt vi har i färskdisken. Norrlänningen som tror att jag och Mia(Hon är från Värmland) är syskon, vi vet bara inte om att våran pappa har varit ute och slarvat säger han. Sen så klart har vi "Florida", han som kommer in i butiken i dunjacka och shorts trots att det är 22°c minus och handlar salami och flörtar med varenda kvinnlig personal... Som sagt jag hade fel. Jag är nu övertygad om att vi kommer att få en hel drös stamisar på vår butik. Och det kommer nästan kännas som på gamla goa Köschva Handel.
By the way, stockholmarna är överlyckliga över att ännu en säsong av "En annan del av Köping" är på gång. Nu kommer det bli lättare för mig, mer aktuellt att använda detta program som förklaring när jag berättar var jag kommer ifrån...Alltså inte Värmland.
