Hairspray med familjen
I kväll har jag sett musikalen Hairspray tillsammans med min familj. Den var vekligen hur bra som helst. Rolf Lassgård dominerade i rollen som huvudpersonen Tracys mamma. Ja ni hörde mig, han spelade kvinna. Och som han gjorde det. Helt fantastik! Han svassade runt i sina klänningar som vilken kvinna som helst. Lite mindre kvinnlig var han dock när han slängde runt med sin make (Morgan Alling)som en liten vante.
Hairspray får fem av fem toasters och när det gäller familjen Svansbo som är samlad i Stockholm så får vi också fem av fem toasters. Musikal i kväll och i morgon väntar brunch med fler ur släkten, säkert innehållande massa toasters. Jag mår bra av att vi alla är samlade. Speciellt då jag får tydliga bevis på att jag sakta men säkert blir allt mer Stockholmsk. Jag fick nämligen min storebror att svettas och flåsa som en hund, hela tiden två meter bakom mig på vägen hem till lägenheten. För mig var det ett alldeles lagom tempo. Jag är helnöjd.
Det känns dock mindre bra att det var familjen, alltså inte jag som visste var vi skulle och visade vägen genom vad som ska vara "min" stad... Men jag går snabbt i alla fall!
Nu får det fan vara nog!
Nu orkar jag inte med mer snö och kyla. Jag orkar inte pulsa, jag orkar inte med hundra lager kläder som ändå inte räcker till. Ge mig värme! Om inte våren sätter en jäkla fart i mars ser det ut som att årets studenter kommer att supa sig fulla och fira åkandes på kälke.
Tänk solbrillor, tänk shorts, tänk att få välja om du vill ha jacka på dig när du går ut eller inte. Ge mig...
Jag vet att det är fler än jag som väntar på vår...
Shululuu
Tänk om jag hade varit Kenza, Kissie eller någon annan "viktig" bloggare i Sverige och inte hade uppdaterat på 2 veckor och 3 dagar, vilken katastrof! Nu kan jag lugnt och fint smyga mig tillbaka... Jag har varit alldeles för upptagen med att vara kär i Jonas och med att ta vara på tjusningen med att bo i Stockholm. Jag har den senaste veckan sett två musikframträdanden. (Dragspele-mannen på tunnelbanestationen på vägen till jobbet eller gubben med gitarren som spelar "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag" räknas inte in där.) Jag har ätit ute och gått på standup. Vissa är ju bara för roliga alltså. Men det bästa var ändå att jag fick äran att se ännu en tredjedel av morgonpasset-gänget. Kodjo Akolor! Man har hört honom i lurarna och nu står han där framför mig på scenen. Både jag och Jonas blev lite till oss där vi satt mitt i längst fram bara några meter ifrån Kodjo.
Nu uppmanar jag Martina Thun att ta sig ut och (helst) leta på mig. Annars ska jag söka upp henne själv. Då är min lycka fullgjord och jag har sett alla medlemmarna i detta dream-team, live....stort...
Nu ska jag avslutningsvis försöka återberätta en händelse som ägde rum idag på gymmet. Det kan bli svårt men jag måste göra ett försök. Jag stog på en sådan där crosstrainer (en sådan maskin där du springer och håller i vad som skulle kunna liknas med stavar)För att roa mig under tiden sjunger jag med i musiken och tittar jag på alla andra som gymmar. En väldigt otippad låt går ingång. En så kallad icke-tränings-låt. Paul Potts bidrag i Britain´s got talent. Låten som gjorde att hela världen tyckte synd om honom och han sopade mattan med resterande tävlande och tog hem segern.. Ni vet den gamla dängan som Pavarotti körde Nessun Dorma (vinceroo, vincerooo) Samtidigt som Paul når den maffigaste biten i låten ser jag hur alla killar på gymmet stannar upp i sin träning. Jag ser hur deras blickar är riktade mot killen med de tunga vikterna som ligger på bänken och pressar. Att se deras beundran i blicken i takt med Paul Potts stämma gjorde min morgon. Det är kul att gymma...
Tredje gången gillt?
Idag var det min lediga dag. Och vad har jag gjort? Halv nio var jag på Västerås lasarett för att än en gång försöka spränga min (jäkla) njursten som jag har. Det är inte riktigt vad man vill göra på sina lediga dagar. Men på senaste tiden har det blivit mycket sådant. Provtagningar och sprängningar om vartannat. Detta var tredje gången som de ger sig i kast med min njursten. Tredje gången! Jag blir så irriterad. Man räknar ju med att skiten ska gå sönder, om inte under den första behandlingen så i alla fall under den andra! Jag menar vad är den gjord av? Sten?
Nej skämt åt sido... jag är inte bara trött på stenjäkeln utan också på hela grejen. Som sagt så var jag på lasarettet 08:30. Efter ca 20-25 minuter blev jag omhändertagen. Jag fick en nål i armen, sjukhus-skjorta och ett piller. Jag blev ju sjuk bara av att ha skjortan på mig för sjutton.
Men säg att jag var sprängningsklar runt 9. Jag skulle tyvärr få vänta lite innan det var min tur. Klockan var alltså nio.. Elva fick jag komma in! Elva! Inte okej... François Rabelais sa en gång: "Det verkliga sättet att spilla tid är att räkna timmarna." Jaha? Men vad fan skulle jag ha gjort då? Tur för sjukhus-personalen att jag är jag och kan sova var som, hur som, när som helst.
Sprängning av njursten är inte särskilt spännande. Det inkluderar inga vassa högerkrokar i magen eller kinapuffar i urinledarna. Istället skickas det ljudvågor genom kroppen som förhoppningsvis ska träffa stenen och slå sönder den. Gör detta ont kanske ni tänker? Svar: Ja.
Du ligger fastklämd mellan britsen och maskinens sikte. Det känns som om någon snärtar dig på skinnet. Men suggestivt ökar trycket och hastigheten på ljudvågorna. Alla ljudvågor träffar ju inte stenen utan de far omkring och träffar nerver och annat. Det gör att det känns som om benen rycker och det strålar obehagligt i hela nedre delen av kroppen. (Min sten ligger nämligen i urinledaren precis i öppningen till urinblåsan, så den har alltså lämnat njuren) Men du kan inte och får inte röra dig för då förlorar dem siktet på stenen. 4000 "utskick" av ljudvågor ska göras. 4500 kom vi upp till idag. Jag tror att de börjar bli lika trötta på stenen som jag är.
Men hur gick det då? Svårt att säga. Min doktor lämnade mig med ett recept på medicin i handen och orden: "Det tar sig sa mordbrännaren."
Vuxenpoäng
Jag flyttade ju inte bara till Stockholm utan jag flyttade ju för att bo själv för första gången. Jag måste säga att det går riktigt bra. Jag tycker att jag kan vara lite huslig när jag bara vill. Frågar du min mamma, kanske hon skulle säga något annat. Men men, det är mycket sysslor och måsten som tillkommer när man bor ensam. Saker som man inte tänkte på att det måste vara någon som fixar det eller betalar för det. Jag är ju inte dum, det är klart att jag vet att det var mamma och pappa som betalade min mat och att det var dom som eldade så det var varmt i huset och tvättade så att jag fick rena kläder. Om jag får säga det själv skulle jag säga att jag hjälpte till med en del av sysslorna (igen, frågar du mamma kanske hon säger något annat) men det blir ändå en "överraskning" att det tar sådan himla tid att göra allt. Tillexempel att tvätta och att få det torrt. Det blir en smärre chock när jag ser hur mycket pengar jag lägger på tråkiga saker som mat, tandkräm, topz eller ännu värre toalettpapper och diskmedel.
Jag hade min första tvätt-dag i helgen och det var egentligen inga problem i maskinladdnings-processen förutom att det är iskallt i min tvättstuga. Jag behövde knappt skaka på tvättmedel-paketet för att få ut tvättmedel. Det skötte kroppen på egen hand. Men då förstår ni att torknings-processen skulle bli ett större problem. Hur skulle tvätten torka i den kylan? Men det finns ett torkskåp så från början var jag fortfarande positivt. Jag trodde att det hela skulle gå smidigt och hyfsat smärtfritt... Jag började tvätta klockan 10 och efter ett flertal vändor upp och ner i trapphuset mellan lägenheten och tvättstugan var klockan nästan 17 när jag hängde upp sista plagget på ett handtag eller om det var över gardinstången? Torkskåpet tog en jäkla tid på sig att få tvätten torr så jag fick ge vika för tvättiderna och ta upp kläderna för torkning i lägenheten. Ni som läst David Batras "Den som inte tar bort luddet ska dö" vet hur känsligt det kan vara när det gäller tvättstugebokning. Så det blev till att ordna det så bra jag kunde.
Så sakta men säkert vänjer jag mig med att ta hand om mig själv. Idag storhandlade jag i ett nystartat försök från min sida att spara pengar. Jag hoppas att jag kan få maten jag handlade (500 kr)att räcka i ungefär tre veckor. Något kompletteringsköp är helt okej om det är något speciellt jag behöver. Klarar jag det här är jag bannemig värd ett vuxenpoäng. Jag berättade om min plan för Jalil på jobbet för han är på mig ganska ofta om att jag måste lära mig hålla i mina pengar. (och att jag ska ringa mamma) Han blev så glad och sa till vår arbetskamrat Per: "Titta på Ida, nu hon är hon som en riktig hemmafru" Hoppet lyste i hans ögon. Jag kände mig bara fruktansvärt förolämpad och gammal. Men om jag kan spara en slant på det så är det väl värt det.
Före: Efter:
