Varning för storstan!

Jag har alltid haft problem med att hålla mig vaken. I hela mitt liv har jag kämpat mot mina enormt tunga ögonlock och allt för ofta är det jag som förlorar. När Whitney Houston var som störst somnade jag under hennes konsert i Globen. (Nej, den var inte dålig. Jag var bara för trött!) Jag har som tur är inte somnat så att jag missat att gå av på rätt station från tåget. Den dagen den sorgen...

Nog hade jag väntat mig en lite festligare torsdagkväll på sjukhuset. Jag trodde nog att pannkakorna med sylt och glass skulle vara pricken över i:et. Lite mission completed känsla. Men icke. Istället fick jag veta att stenen aldrig har varit en njursten utan en vanlig förkalkning. Förkalkningar har visst alla några runt om i kroppen och det är helt ofarligt. Jag har alltså genomgått fyra njurstenssprängningar och en o-operation (narkos och sökande efter sten i båda urinledarna) innan det slog doktorerna: "Hmm vi kanske borde göra en kontraströntgen och se ifall stenen ligger utanför urinledarna! Oj, nejmen där ser man, det gör den!"

Imorgon smäller det! Eller det är i alla fall vad jag hoppas på. Efter vad som känns som en evighet fylld av många sjukhusbesök och flertalet njuststenssprängningar ska stenen äntligen bort. Imorgon ska jag opereras. Ingen panik nu. Det kommer inte skäras någonting utan det kommer gå in genom urinröret och skjuta med en laser på stenen. Det låter nästan som en actionrulle. Skjuta på stenen med laser. Minus urinröret-biten såklart... I alla fall så verkar det som om doktorerna har allt under kontroll och jag känner mig inte alls orolig. Ska bara bli skönt att få bort den. Det bästa vore förstås om röntgenbilderna visar att stenen redan letat sig ut. Fast någon sa att det gör ondare att kissa ut en njursten än att föda barn så jag borde ju ha lagt märke till det tycker man...

Det var en gång en helt vanlig dag på Värtan och jag står ute på golvet och plockar med varorna när en man kommer fram till mig och frågar om vi har Bierwurst. "Japp det har vi här" säger jag och visar honom var det finns. "varifrån kommer du?", frågar han. (I mitt huvud tänker jag: "Hur fasen gör dom? Jag har ju knappt öppna mun och ändå vet han att jag inte är härifrån) Here we go...

Tjusningen med Stockholm sägs ju vara att det alltid finns något roligt att göra. Du kan gå ut vilken kväll som helst i veckan och ändå är det drag. Denna tjusning kan så lätt slå tillbaka på en när man vid elva snåret på kvällen tar sig hem från jobbet. Vissa har nämligen redan lyckats få i sig för mycket och har inte något val när allt kommer upp samma väg som det åkte ner. Det är bara att släppa ut det och varför inte göra det på tunnelbanan? Jag är bara glad att jag för andra gången klarat mig från att vara en av dem som sitter närmast.

Jag struntade i att gå till gymmet idag för våren gör valet mycket enkelt. Springa inne på ett rullband, inte komma någonstans och se samma saker hela tiden? Eller ute i friska luften där naturen jobbar för fullt för att bli grön och fin igen? Eh...Ute!

Jag har alltid trott att jag ska bli visare med åren? Att jag en dag kommer att planera på bästa sätt, tänka praktiskt och hålla ordning och reda. Underlätta min vardag genom att fatta förnuftiga beslut. Att jag någon gång i livet kommer att nå en punkt då jag aldrig mer kommer att dricka för mycket alkohol och med det förstöra morgondagen. Att jag inte kommer att sätta på mig vår-jackan alldeles för tidigt och frysa i onödan. Jag  kommer att gå upp i lagom tid på morgonen, få en skön start på dagen och möjligheten att i lugn och ro ta mig dit jag ska.

Mitt mål här i Stockholm är framförallt att lära mig hitta. Eller inte bara hitta, utan upptäcka Stockholms guldkorn. Än så länge är jag som vilken ostockholmare som helst som hittar till Drottninggatan från Centralstationen. Och jag hittar till och från jobbet. Jag överdriver kanske lite men jag hittar ju inte bra. Som jag berättat tidigare är det min familj som guidar mig när de är på besök. Det här ska ändras på. Och om vi räknar bort det plötsliga snöfallet som kom här om dagen så känns det att våren är här och att det är alldeles rätt tid för att se sig om. Nu tänker ni säkert att jaha, med tanke på rubriken så var det detta hon gjorde igår när hon var ledig. Men så var inte fallet. Jag uträttade saker och drack kaffe i solen (en grej som när det har blivit lite grönare i parken kommer räknas till guldkorn). Eftermiddagen tillbringade jag sittandes i en stol och blev sminkad av en Make Up artist-elev. Kul som sjutton! Två sminkningar skulle göras. Först var det 50-tal som var temat. Vi skulle alla bli Marilyn Monroe upp i dagen. Knallröda läppar, eyeliner, mouche och lösögonfransar. Det var bara lockarna i håret och den vita klänningen som håller på att blåsa upp som fattades. Det tråkiga var att jag var tvungen att tvätta bort allt direkt och inte hade jag med mig någon kamera heller! Så bort med fransarna och allt. Nästa sminkning väntade ju. Pån igen bara. Jag som var så tjusig...

Att allt är mer lättillgängligt i Stockholm vet väl de flesta. Men hur lätt det egentligen är, vet ni verkligen det? Bara det att ICA öppnar en timme före och två immar senare här i Stockholm tillexempel. (Ja, jag jämför med Kolsva Handel) Vet ni att det finns ett Systembolag som har öppet till 20:00? Och att bredvid bolaget finns ett apotek som är öppet dygnet runt? Jag tycker det är fantastiskt. Men i påskhelgen har det varit sisådär med öppettider. Det går inte att vara riktigt säker på att allt kör på som vanligt. Men eftersom att jag var i stort behov av att gå till Apoteket på långfredagen så fick jag chansa. Dygnet-Runt-Apoteket kan ju inte helt plötsligt stänga tidigt. Och det gjorde det inte heller. 21:50 klev jag innanför dörrarna och tog min kölapp. Jag var inte den enda. Det är tur att jag är som jag är och nästan glömmer bort att jag är med i situationen för att jag tittar så mycket på folk runt ikring. Det var vad jag gjorde enda tills killen bredvid mig (han var inte helt nykter direkt) började härja om att han ville byta nummer med mig för att det gick så jävla långsamt, som han sa. Nja, sa jag. Ganska ovärt. Jag hade nämligen nummer 78 och han 79. Dessutom var han i festartagen och då kan det inte vara så bråttom med medicin eller vad det nu var han ville ha. Så han gick. En mindre i kön alltså. Jag satt där i 40 minuter innan det var min tur. Men jag är inte bitter. Jag fick det jag ville ha 22:30 på kvällen/natten och det är väl lättillgänglighet om något?

Igår var jag i Västerås hos Jonas. Eller Jonas var på jobbet så jag roade mig på egen hand. Efter att ha sovit längre än på länge tog jag mig en morgonpromenad. Jag gick där med lurarna i öronen och lyssnade på härliga P3...Men när jag kom till Svartån kunde jag inte lyssna längre. Då ville alkisarna på bänken tala med mig istället. Jag stannade en stund och vi talade om att vädret hade blivit bättre och om hur mycket bättre man mår av att träna. Vi pratade om olika motionsformer, skidåkning bland annat. Men det var inte som ni tror. Det var inte jag som förespråkade träning. Det var den finland-svenske mannen framför mig på bänken med ölen i handen som gjorde det. Jag kunde inte annat än att instämma. Så sant... Vi önskade varandra en trevlig dag och så fortsatte vi med vårt. Jag med min promenad hemåt till drottis och dem med att diskutera olika motionsformer.