Nu händer det grejer
fast inte här.
En ny blogg under uppbyggnad. Nu jävlaremej!
Röda Korset
Jag skänkte pengar till Röda Korset för ett tag sen. För att jag kände för det, fick välja när och hur mycket. Därmed gjorde jag mig den gentjänsten att göra mig synlig för Röda Korsets alla insamlingpertelefonn-människor. Det ringde en nyss. Han ställde en fråga som jag fick svara på sen drog han i gång med ettt babbel om att de är beroende av månadsgivare per autogiro. Han pratade så fort och så oavbrutet att jag la på. Jag undrar om han märkt något än eller om han fortfarande babblar på om hur mycket de behöver mig.
Imorgon börjar mitt nya liv
Jag ska börja mitt nya liv imorgon. Och nej, det handlar inte om att börja träna eller att dra ner på kalorierna. Från och med imorgon ska jag stretcha stjärten och använda tandtråd en gång om dagen! Inte samtidigt troligtvis eftersom det är mycket som ska tänkas på under båda momenten. Anledningen till förändringen är att jag numera är för gammal för att inte göra det som är bäst för mig. Jag har spelat fotboll nästan hela mitt liv och stretchar därför som en fotbollsspelare. Med andra ord, jag stretchar inte alls.
Detta leder till att jag med jämna mellanrum blir sne i bäckenet och får ryggont. Då går jag till kiropraktorn som knäcker till här och där så att jag blir rak igen och så säger hon åt mig att stretcha stjärten. Jag lovar att jag ska göra det, tackar för mig och går därifrån. Några månader senare är jag tillbaka. Hon frågar mig om jag har stretchat. Det har jag inte men jag lovar att jag ska bättra mig... Sådär har det hållit på nu i alltför många år så imorgon bannemig, är det jag som börjar stretcha stjärten, minst en gång om dagen!
Detsamma gäller tänderna. Jag har nämligen fallenhet för att få tandsten. Flera gånger har jag fått det omtalat för mig att tandtråd är lösningen på problemet. Jag har köpt så kallade plackers, tandtråd på skaft. Jag kör några gånger men så helt plötsligt så slutar jag. Så när tandläkaren säger åt mig att använda tandtråd lovar jag att jag ska bättra mig.
So here I am på sista dagen i mitt gamla liv. Sista gången jag tvingas gå och få en tandstensrensning och sista gången jag fått gå och knäcka bort ett snett bäckene. Imorgon är det nya tider. Imorgon är det jag som börjar vara rak och ren! Jag ska bannemig bättra mig...
Varför är journalist världens bästa jobb?
Björn Häger skriver i sin bok Reporter-En grundbok i journalistik om varför journalistyrket slår allt annat. Eftesom jag kom in på Journalistisk produktion och därmed har chansen att så småningom faktiskt jobba som journalist, känns det skönt att få anledningarna listade för mig:
1. Du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst.
2. Du kan förändra världen.
3. Du blir sedd.
4. Du lär dig något nytt varje dag.
5. Du träffar nya människor varje dag.
6. Du får vara med och skriva historia.
7. Du är en del av demokratin.
8. Du gör att människor blir glada och informerade.
9. Du kan utvecklas och göra karriär, utan att behöva bli chef.
10. Du blir allmänbildad och kommer att vinna i olika sorters sällskapspel.
Vilken av dessa punkter tror ni är den som får mig att bli mest motiverad?
Nog vore det fint att kunna förändra världen eller att ringa till Anders Borg och fråga hur länge han kokar sitt ägg på morgonen. Det vore givetvis fantastiskt att vara med och skriva historia eller att göra karriär utan att bli chef. Jag skulle inte bli en bra chef. En del av demokratin borde jag kunna vara ändå. Sedd blir jag nog av de allra flesta som möter mig och som inte har ett allvarligt synfel eller tittar bort. Lära mig något nytt varje dag skulle jag nog kunna ordna själv om jag ville. Just nu levererar min utbildning nya kunskaper varje dag så jag behöver inte leta direkt. Jag tror nog att jag lyckats göra en och annan människa glad någon gång. Dessutom tror jag att makthavare som granskats av journalister inte alltid blir så glada. Vill jag träffa nya människor är det bara att vända huvudet till höger eller vänster på tunnelbanan och snacka lite.
Det som återstår på listan, tillika det som kommer driva på mig mest i jakten på journalistyrket är viljan att bli allmänbildad så att jag kan vinna alla sällskapspel. Helst TP.
Pappa håll i hatten för snart klår jag dig i allmänbildning!
Sagan om flickan med tur
Det var en gång en flicka som hade mest tur i hela världen. Hon hade tur med faktorer i livet som inte gick att påverka. Flickan hade tillexempel alltid de mest ambitiösa lärarna och de roligaste klasskamrater. Hon kom in på danslinje trots tveksamma förkunskaper. Hon kom in på sin utbildning i medie och kommunikaionsvetenskap trots sen anmälan och placering i en urvalsgrupp med låg prio. Hon hade sådan tur flickan att hon nästan blev rädd för sig själv. "Snart måste smällen av motgångar komma", tänkte flickan. Men inga motgångar syntes till. Inte heller syns de till. Idag kom hon tillexmepel in på sin drömutbildning genom att knipa sista platsen i klassen. Flickan heter Ida Svansbo och har mest tur i hela världen. Kanske inte när de gäller spel dock...
Talkoo
Jag, min mamma och hennes kompis åt frukost härom morgonen. Som så ofta kommer vi in på att prata om livet, människan och dylikt. Stora frågor med oändliga diskussioner som följd. Jag gillar det. Dessutom gillar jag min mamma och hennes kompis så det var en fin morgon.
Vi kom in på att prata om vad vi i vårt samhälle förväntar oss av varandra och oss själva. Förväntningar som vi själva sätter ramen för. Jag tänker förstås på att vi ska utbilda oss, bli smarta, vara sociala, snygga, bli framgångsrika och jobba för att bli vältränade och smala. Däremellan ska vi resa, umgås med familjen, gå på teater och tjäna massa pengar. Vi funderade över om idealet med att vara en stark individ bidrar till att man stänger ute andra från att komma nära inpå. Vi tänkte på hur svårt det ska vara att be om hjälp, en tjänst eller att låna pengar. Vi i vårt samhälle vill inte stå i skuld till någon, vi vill inte vara beroende utan vi, vi kan minsann själva! Jag är en typisk sån som vuxit upp och inpräntats detta. Jag ska minsann göra det jag vill, det som faller mig in och aldrig bli beroende av någon annan människa. Varken ekonomiskt eller på något annat sätt.
Men när vi satt där och pratade, kändes det fjuttigt på något sätt. Varför distansera sig från andra människor? Människan är ju ett flockdjur så vi behöver bevisligen varandra. Närhet. Även jag som tror mig vara så himlans självständig. Vem försöker jag lura egentligen? Jag har ju släppt en människan jäkligt nära inpå. Jag är ju beroende...och när jag tänker på det blir jag rätt stolt! Jag vill släppa folk nära inpå. Faktum är att jag hemskt gärna skulle vilja att vi var mer öppna i Sverige. Att vi kunde riva individens avskärmning och låta andra komma in, att vi inte skulle skämmas när vi tar hjälp av varandra.
Min bror har kompisar som bor i hus. När de behövde måla om huset samlades kompisgänget för att hjälpa till. Låter inte det som en fantastisk grej. Att göra det till en anledning att ses och umgås, husmålning. Likadant var det när mammas och pappas kompisar hjälpte till att köra in höet på somrarna. Varje år. I gengäld fick det mat och fika. Känns genuint och vackert på ett sätt. Idag lämnas inte utrymme för detta då man ska klara sig själv.
Mammas kompis är från Finland. Hon berättade att finländarna har ett ord för detta med att alla hjälps åt, "Talkoo"(uttalas dalkå). Om det finns ett ord för det är det klart att det blir mer av en självklarhet. Jag behöver måla om i min lägenhet, dags för talkoo! Jag vill införa det i Sverige också. Vi behöver det. Vi kan inte göra allt på egen hand.
Det här med att uppdatera hela världen hela tiden
Jag har funderat många gånger på hur det är möjligt att blogga varje dag. Jag vet också att jag tagit upp det på bloggen tidigare hur det kan finnas något som anses värt att skriva, varje dag. Mitt liv är inte så väldans intressant och spännande dagarna igenom och när det väl händer något så är jag så uppe i vad som händer att jag inte kommer mig för attt tänka på att jag borde blogga om det. Det är nog min största miss som innehavare av en blogg... Men förändring är på gång förstår ni. Jag har nämligen skaffat twitter. Jag ska alltså komma mig för att när vad som helst händer som går att berättas på max 140 tecken, skriva ner det så att min omvärld kan läsa't. Det blir en utmaning. Inte att få fram något på 140 tecken, utan att ta steget att när något roligt, tokigt, konstigt, läskigt ja vad som helst händer, ta upp telefonen och skriva om det.
Jag skojade med min kusin och sa: "Jag är på Way out West med min kusins VIP-biljetter och hennes telefon". Hon twittrar nämligen. Rätt ofta, om du frågar mig. Inte så ofta, om du frågar henne. Hon har koll på alla förkotningar och tecken. Det kryllar av sånna: # och @. De har funktion, men jag ska bara sätta mig in i vilken som skall användas när. Pinit ifall jag slår till med en # när jag egentligen borde använt @ eller tvärtom. Eller så kanske det inte blir så pinsamt eftersom jag än så länge bara har tre stycken som följer mig. Det finns alltså utrymme för förbättring och tid till att sätta sig in i fenomenet.
Way out West var grymt. Mycket var bra men Robyn var coolast om du frågar mig. Jag var inte lika häftig i min pottfrilla och buffaloskor när det begav sig...
Se, det är vid sådana här tillfällen som man borde ta sig tid och skriva några rader på twitter. Men så mycket som jag dansade.. Jag hade ju tappat telefonen och skrivit konstiga ord eftersom jag inte haft tid till att se om det blev rätt med tanke på att bokstäverna sitter så nära varandra. Fast Carl Bildt twittrar ibland i fickan, vilket resulterat i tweeds likt: kfnlasbfadkg, så det kanske inte är hela världen om jag felar då och då
SJ får poäng
Jag pratade med mamma i telefon när jag satt på tåget idag. Hon hade inte riktigt tid och prata med mig för att hon ville titta på tv:n och delta i den tysta minuten för de drabbade i Norge klockan tolv. Vi bytte några snabba ord och sen lade vi på så att hon skulle hinna. Jag satt tyst på tåget så för mig skulle det inte bli svårt att delta och skänka en tanke till de drabbade. Men så började jag fundera över hur många andra på tåget som visste att en tyst minut skulle hållas om en liten stund. Då plongade det till i tågets högtalarsystem och tågföraren berättade att tåget skulle stanna till för en tyst minut för de drabbade i Norge. Jag blev en aningens förvånad men mest nära på rörd. Vad fint att tåget trots all hets om att vara i tid stannar till bara för att på något sätt delta och visa sitt medlidande.
Jag har råkat ut för förseningar p.g.a frysta växlar, lövhalka eller för varma spår. Jag har till och med suttit på ett tåg som inte kunde åka för att det saknades en lokförare. Men den här får vi ge SJ. Så himla fint gjort...
Jovars...
Detta har hänt:
- Jag fick min första fästing och blev lätt hysterisk
- Jag orsakade en miniöversvämning i lägenheten genom att välta ut skurhinken med dammsugare (som därefter, i samband med min panik sög upp en hel del av vattnet utan att jag hann förhindra det)
- Min semester tog slut
- Det ekar i plånboken...
Ibland känner man sig lite coolare än vanligt...
Inte för att jag på något vis förespråkar vapen men nog var det en spännande känsla att hålla en riktig pistol i handen. Ladda genom att dra bak övre delen på vapnet snabbt och bestämt så att det låter che che, precis som de gör på film! Dessutom hade mitt skjutande en tydligt uppåtgående utvecklingskurva vilket gjorde att det var roligt också. Från att blunda av rädsla för smällen och hoppa högt av rekylen avslutade jag med att "krama fram" (det är så man ska tänka) fem skott och som alla hamnade samlade på tavlan. Provskjutningen pågick fint under ordnade former och med säkerhet på hög nivå så ingen behöver bli orolig att jag gått och blivit en galen brottsling.
Jag vill påpeka att det inte är så enkelt som det ser ut på film. Precis som den äldre mannen som också var på skjutbanan sa till oss: "Folk förstår ju inte vad som krävs. Det är inte bara att slänga sig och skjuta som han gör, den där Brus Vilis".
Jag förstod att han menade Bruce Willis. Jag förstod också att det låg något i det han sa. Man har fullt skubb med att hålla koll på siktet ståendes helt upprätt... Jag är i alla fall en erfarenhet rikare, en aningens kunnigare kring olika ammunitionssorter och väldans sugen på att skjuta minst en gång till!
Åska
Jag tänkte ta mig tid att lägga upp lite semesterbilder från de senaste veckorna...men det blir inte idag. Istället ska jag återberätta vad som hände i söndags som fick mig och min kusin Linn att skratta så att vi grät.
Det åskade i söndags så i Svansbo höll vi oss inomhus. Vi åt och grisade som så ofta hemma hos mamma och pappa. Eller egentligen var det ju jag och Linn som grisade medan mamma bakade focaccia och talade om för oss att hon minsann inte var rädd när det åskar.
Då det var första gången som mamma provade det här receptet var vi nyfikna på hur det gick. Så vi tittade på när mamma bakade och jag tänkte att jag minsann skulle ta ett kort...
Detta blev resultatet men det var vad som följde som var det roliga. När kamerablixten gick av satte mamma händerna för öronen och hukade sig ner i väntan på efterföljande åskmuller varpå hon skriker: "nej nu är den jävligt nära". Vi skratta så vi tjöt, det var ju kameran. Vi skrattade länge och flera gånger av bara tanken. Jag skrattar nu också.. Lilla mamma, det är klart det kändes nära med en blixt 20cm från örat. Om åskan är så nära blir även den orädda åskrädd.
Män som vet och kan allt
Jag läste vad Hanna Hellquist skrev i DN igår om män som vet och kan allt. Hon berättade hur hennes mammas kille Göran är en sådan och hur han alltid kan alla svar när de spelar TP tillsammans. Även när någon annan får en fråga sitter han och nickar för att visa att han minsann kan svaret. Men han är noga med att inte ge svaret även då den tillfrågade inte kan svaret. Det är ju inte hans fråga, menar han. Men han måste ändå nicka för att bevisa att om det hade varit hans fråga så hade han kunnat svaret. Hanna skriver hur hon en gång läste frågan till Göran: Vem har skrivit boken "I huvudet på Zlatan Ibrahimovic"? Och visst kunde han svaret egentligen. Han hade det på tungan men fick bara inte fram det. Han ger upp, svaret kommer inte ut. Hanna och hennes kompis vill jävlas och säger att det är Claes Barkman som har skrivit boken. Göran säger att han visste det, egentligen. Sedan avslöjar Hanna att det inte alls var Claes Barkman utan Simon Bank som skrivit boken. Göran instämmer. Han visste ju det, egentligen.
Tänk att inte kunna erkänna att man faktiskt inte kunde ett svar på TP-frågan. Tufft att hela tiden verka vara så bra. Då föredrar jag att vara jag som inte alls är särskilt allmänbildad och inte kan så många svar. Jag vågar ju i alla fall erkänna att jag ibland har fel.
Men ibland har jag superrätt, till min pappas förtret. Pappa kan massor men tydligen så visste han inte att Essingeleden går över både Lilla och stora Essingen. Han pekade på Stora Essingen bredvid vägen och sa: "Här Ida har du Lilla Essingen".
Jag försökte tala om för honom att så var inte fallet. Jag pekade snett bakåt på lilla Essingen för att visa pappa. Men inte ens när jag förklarade att jag har promenerat runt Lilla Essingen och att jag vet att den inte sträcker sig så långt som han menade, så trodde han inte på mig. Inte förrän vi googlade fram en kartbild och visade honom så var han överbevisad. Då säger han: "då måste de ha flyttat vägen".
Min pappa kan och vet allt...nästan.
gofika?
Jag var en aningen opigg igår. Inte bakis..det är omöjligt eftersom jag inte drack på lördagen. I sådana fall var jag efterbakis. Eller så var jag bara helt slut efter att ja sovit alldeles för lite i helgen. Men det var det värt. I alla fall så var jag inte i det skick som krävdes för att man skulle orka göra bra saker utan att vila emellan. Så för ovanlighetens skull tittade jag på tv...
Ni som tittar på tv har troligtvis sett Göteborgskex reklamer för deras olika kaksorter. De kallar det för gofika.. Gofika!? Hade vi inte kommit överrens om att gofika är det samma som en hot-shot? Galliano, kaffe och grädde?va? Jag har då i alla fall ägnat ett helt inlägg på bloggen till att konstatera att kärt barn har många namn, shoten alltså. Om Göteborgskex bara visste vad de har gett sig in på. När de i reklamen glatt frågar om det är gofika det bjuds på så kommer åtminstone dalmasarna vänta sig något annat än ett paket ballerina kladdkaka på tv det är ett so är säkert...
Sommar i P1
Jag såg att en bloggare skulle få sommarprata i år. Jag antar att den bloggerskan inte uppdaterar sådär en gång i månaden för att det är dåligt med händelser i hennes liv som är intressant för andra än hennes närmaste, om ens det. Hon är nog inte fullt upptagen med att ha "sommarlov" på affär'n. Hon heter Clara men jag har ingen aning om vad för slags blogg hon har. Men hon måste ha bra saker för sig eftersom hon är värd en plats i Sommar i P1.
Att bloggerskorna lyckas så in i bubblans. De gör skivor och släpper böcker. De lanserar egna kollektioner och medverkar i diverse tillställningar. Nog är de beundransvärda alltid men att en bloggerska får en hedersvärd plats i Sommar i P1 det tycker jag är något alldeles extra. Jag är avis. Fast när jag tänker på det, vad skulle jag prata om? Min allt annat än problematiska "barnen i bullerbyn"-liknande barndom? Att jag alltid har haft tur med fina klasskamrater och ambitiösa lärare? Eller att jag reste efter studenten precis som alla andra, flyttade hemifrån och så småningom började plugga? Vore det intressant att lyssna på när jag berättar om alla gånger det är jobbigt att vara jag för att jag inte tänker innan jag talar? Jag är tveksam... Jag har ingen historia att komma med...
Fast när jag tänker på det en gång till så tror jag nog att jag skulle kunna få till ett prgram bara genom att prata om saker jag tänkt på. Kring folks beteenden, om känslor och liknande. Det är egentligen de programmen som jag tycker har varit mysigast att lyssna på i sommarsolen. De tänkvärda programmen...och de storslagna berättelserna! Antingen får jag åstadkomma något spektakulärt, vinna ett pris eller helt enkelt uppdatera min blogg oftare, för i det här tempot får jag inget erbjudande om att sommarprata...eller om att få tävla i Så Ska Det Låta heller för den delen...
Uppdatering: att cykla i Stockholm
Just nu ger cyklingen mig noll utvecklad koll på Stockholm. Detta på grund av att skolan tog slut och att jag fick "sommarlov" och därmed cyklar mest till och hem från jobbet. Jag varierar väg ibland men det beror bara på om jag orkar med den tunga backen på Värtavägen eller inte..oftast inte.
Det värsta jag vet med att cykla i en storstad är, förutom uppförsbackar och motvind, fotgängare och lagen som säger att de ska ha företräde i trafiken. Va fan!? Om jag äntligen övervunnit min "inbillningspunka" (påhittad anledning till att det går så tungt) och fått ett okej rull på cykeln vill jag väl inte stanna för att en fotgängare ska korsa övergångställe!? Det är ju hundra gånger lättare för fotgängaren att få upp samma hastighet som den hade innan än för mig att få fart på cykeln igen. Dessutm har de en tendens att sprida ut sig över trottoaren OCH cykelbanan. Även om jag plingar som en tok slutar det ofta med att jag får bromsa, sv'nga förbi och kämpa igång den satans cykeln ännu en gång.
Det farligaste med att cykla i trafiken är inte som man kanske tror bilisterna. De är nämligen mer rädda för cyklisterna än vad cyklisterna är för dem. Istället är det största hotet på gatorna andra cyklister. Både dem som svischar förbi i väldig fart och de som "spatser-cyklar". Likt ett Tour de France träns vi på de smala cykelbanorna som Stockholms stad har att erbjuda. Varför har inte cyklar bromslysen är min fråga? Hade hjälp nå så oerhört!
Jag läste dock att politiker vill göra ändringar i lagstiftningen för att minska trafikstockningen för cyklister. Bland annat ska det vara okej för cyklister att cykla mot rött i vissa situationer och även att cykla mot enkelriktat. Inte mig emot! Jag anmäler mig aktiskt som frivillig att skriva ner i vilka situationer det är borde vara okej att bryta mot lagarna eftersom jag har erfarenhet av vilka som skulle passa fint som lagliga på pappret. Så ni som är ansvariga, hör av er!
